Aftonbladet – 7 februari 1855, sida 2

på torget; kyrkotornet Saint Jean började dödsringningen och förkunnade de dömdes snara annalkande. Hvar äro de, hvar äro de? frågade fru Villeneuve ifrigt. Jag vill icke se dem, jag vill icke se någonting! utropade Therese med fasa och gömde hufvudet i gardinerna. Jag har endast kommit hit för att lyda min mor... och för att se er, Philip, hviskade hon till den unge advokaten.v Chevalierens sista ord hade fördystrat Philips ansigte. Ett obehagligt och hemligt missförhållande syntes ega rum mellan fadren och sonen. Men de obehagliga tankar som syntes sysselsätta Philip försvuno snart vid Therese de Villeneuves ljufva smekande ord. Medan chevalieren och madame de Villeneuve begärligt tittade på torget, drogo de unga sig så längt ifrån fönstret som möjligt och började att lifligt hviska sinsemellan. Den lättjefulla och tanklösa hop som uppfyllt torget sedan tidigt på morgonen började nu röra på sig och liksom jäsa. Skrik och knot hördes från alla kanter. Hufvudena som skockat sig ikring dödsredskapen började svänga på sig som hafsvågorna vid en storm. Hela böljor af menniskor strömmade till de punkter hvarifrån de hoppades få sin nyfikenhet snarast tilltredsställd. Nu utkom det sorgliga tåget ur Chatelets stora port och stötte med våld tillbaka den påträngande mängden. Drabanterna med sina lysande kläder och blänkande hillebarder öppnade tåget. En rättstjenare i svart drägt med silfverriset i ena handen red framför den hemska kärran i hvika de dömde befunno sig med sina biktfäder. Sedan kommo gendarmer, tätt ridande bredvid hvarandra för att ej krossa den böljande mängden. Detta dystra tåg som sakta framskred i dimman gjorde ett hemskt intryck på alla. Smäningom blefvo formerna tydligare; sedan tåget framskridit öfver kajen anlände det till torget, och snart hörde man den tunga kärran gnissla på Gråvetorgets mark. På första