Aftonbladet – 7 februari 1855, sida 1

Fy, en stråtröfvare! mumlade chevalieren och höjde på axlarne. Hr Philip, sade fru de Villeneuve skrattande och hotade den urge advokaten med sin solfjäder, var inte för mycket filosof, eller vi bli onda., Philip syntes ej höra de begge invändningarne. Man förde ner mig, fortsatte han vänd till Therese, som om det endast varit för henne som han gjorde sin berättelse, vi ett fängelse beläget mer än trettio fot under jorden. Der fann jag Lubin Perneti kedjor och utsträckt på fuktig och illaluktande balm. Vattnet framsipprade öfverallt i denna afskyvärda håla; otäcka djur krälade i gyttjan; hvarken luft eller dager; man qväfdes och frös. Och då jag beklagade mig för fångvaktaren, som åtföljt mig, öfver att man kaetat min klient i en sådan grop, svarade han att den till och med vore för god åt en dödsfånge, och stt stora Chäåtelet egde fera ännu värfe hålor. I jemförese med de så kallade Chausse-dhypocras, Tin daise eller Oublietterna, hvari en få ge aldrig uthärdar längre än fjorton dagar, vore Lubin Pernet kungligt logerad.n Men det der är ju omenskligt,, afbröt Therese med oförställd fasa; mvet, ni herr Philip, jag tycker att rättvisan icke borde ha tillåtelse att förut martera dem hon dödar., Och ni har rätt min fröken! utropade Philip hänförd af beundran, ni är en engel af godhet., Chevaliern log föraktligt och fru de Villeneuve syntes förstenad af förvåning öfver de åsigter som hennes dotter vågade uttrycka, hvarför den unga flickan helt förlägen gömde hufvudet i gardinens djupa veck. Philip fortsatte sin berättelse: Flera. personer hade före mig insläppts i fängelset; först en kartusianermunk, kallad för att bereda den dömde till döden, sedan en gammal gumma och en yngling, hvilka utgjorde Lubin Pernets familj. Vid skenet af en liten svag lampa, som knappast kunde