Aftonbladet – 6 februari 1855, sida 2

Chevalier de Lussan och fru de Villeneuve talade halfhögt, hon med oupphörliga grimaser och svängningar med solfjädern, han, under jemna försök att dämpa hostan genom tuggande af bröstpastiljer som han tog ur en liten gulddosa. Se hit, chevalier,, sade fru de Villeneuve och pekade på ett fönster i stadshuset, är det inte fru de Bracourt, generalprokuratorns fru som sitter der? Hvad hon synes stolt öfver sin mans offentliga tjensteåligganden. Men det är ej värdt att hon yfves för mycket, ty vi komma att se fullt ut lika bra som hon. Säg, chevalier, hur var herr de Bievres sista calembour; jag har verkligen glömt den ? Jag har redan haft den äran att säga ers nåd, svarade chevalieren hostande, patt jag ej sjelf hört den. Men hertig de Fitzjames har berättat mig... hm, hm! att markis de Bievre på en middag hos honom ... hm, hm! jag ber er tusen gånger om ursäkt, sköna dam, den satans hostan är så envis. Stackars chevalier,, sade fru de Villeneuve med förnäm vårdslöshet, jag har narrat ut er för tidigt i den hör stygga dimman!... Kanhända har ni spelat natten igenom som vanligt. Men hvar är herr Philip de Lussan? Han skulle ju träffa oss här? Hvarför kommer han inte? I sanning chevalier er son har ej ärft er charmanta påpasslighet hos damerna. Förlåt honom ers nåd; förlåt honom min fröken; men den käre Philip är Lubin Pernets advokat, hvars önskvärda afrättning vi som jag hoppas snart få fägna oss åt; förmodligen har han gått till fången för att uppläsa domen för honom. Således är den stackars gossen troligtvis i det här ögonblicket i ett af Chatelets förfärliga fångelsebålor, hvilka lära vara bland de värsta i verlden,