— De öfverträdelser af det nu gällande bränvinsförbudet, hvilka man nästan postdagligen från flera orter af riket hör omtalas, gifva en ganska sorglig föreställning om den sjelfständiga svenska allmogens (ja äfven flera ståndspersoners) aktning för gällande lagar och förordningar. Dessa lagbrott äro desto mera tadelvärda, som det ej kan påstås att det är nöden som tvingar dertill; oftast äro lagbrytarne ganska välbergade personer. Blekinge, Westergötland och Östergötland äro de provinser som intaga det i detta hänseende föga berömliga främsta rummet; från sistnämnde provins och trakten af Skenninge hör man äterigen omtalas en dylik öfverträdelse, jemte ett af densamma föranledt våldsamt uppträde, hvarom tidningen Göta innehåller följande: I stadens grannskap har nyligen inträftat ett uppträde, som är egaadt att väcka allvarliga betraktelser hos en och hvar och lika allvarliga åtgärder från vederbörandes sida. För att nu tilläta oss en af betraktelserna, ville vi säga, att — som man vet — har det varit tider, då vän väpnade sig mot vän, fader mot son, broder mot broder o. s. v. för den religiösa frihetens skull — sådant kan man fatta och förlåta. Det har funnits tider och ej längesedan, då landsmän väpnade sig mot hvarandra för den politiska frihetens skull — äfven detta är naturligt och ursäktligt. Men att medborgare läta hvarandra kläda blodig skjorta för — bränvinsbränningsfrihetens och dess symbol öränvinspannans skull, är nästan ofattligt. — Händelsen har varit följande: Stadsvaktmästaren Svanberg, hvilken blifvit af konungens befallningshafvande förordnad till extra fiskal i afseende på oloflig bränvinsbränning, företog nyligen, i sällskap med herrar Baumgarten j:or och Fr. Trybom, en visitationsresa, dervid de i förbigående körde upp till Norrby gärd. Ehuru de icke derstädes hade ämnat göra nägra efterspaningar, misstänkte gärdens invänare att det var deras mening, hvarföre de, vid första skymten af de ankommande, genast togo sina husgudar — bränneriredskapen — om händer och skyndade ut för att sätta dessa i säkerhet. Dervid möttes de af hr Trybom, som, sedan de äkande stigit af åkdonet, kommit ett stycke framför sitt sällskap. Vid sammanträftande; med de flyende uppstod någon strid, hvarvid de sistnämnde genom händernas sammanslående gäfro genast besvarade signaler ät de här och der i nejden utbredde trosförvandterna. Innan kort framkommo äfven personer från ätskilliga häll till gemensamt försvar, och i det allarm som härvid uppstod, a4ossade hr Trybom en medhafd pistol mot en af de:se Sverges hjeltar och bränvinsmän. Dervid blef det naturligtvis lif i spelet, och hela den fram till stället komna hopen spridde sig för att skaffa sig tillhyggen, dervid ätskilliga gärdesgårdar fingo släppa till af sina förråd (hrr Svanberg och Baumgarten, som försigtigtvis stannat ett godt stycke efter hr Trybom, hörde det gny som denna förrättning åstadkom). Sålunda beväpnade trakterade de hr Trybom på ett sätt, som visserligen lemnade honom lifvet i behäll, men som tillskyndade honom så stora sär och blodviten, att sedermera af hr stadsläkaren blifvit betygadt, att han knappast utgifvit ett läkarebetyg öfver en misshandling af så svär beskaffenhet. Hrr S. och B. funno rådligast att under sådana förhällanden, der de väl också föga kunnat uträtta, begifva sig frän stället, hvarunder de förföljdes af tvenne bränvinssvärmare och hr S. äfven nödgades att, till sitt skydd, aflossa en pistol mot en af desse. Hr T., som emellertid blifvit lemnad allena på stridsplatsen, hade likväl egt krafter i behäll at forsla sig upp till sin, på det ett stycke bort belägna Axta boende svåger, der han ännu ligger betänkligt sjuk af sina erhållna blessyrer. — I sammanhang med föregående tilldragelse må nämnas, att kort förut — den 19 dennes — hade hr Svanberg på Fifvelsfalls gård i Trehörna socken kommit öfver bränneriredskap, hvilken då i dervarande kök begagnades till brännande. Dessa redskaper togos, förseglades och sattes i förvar på sockenstuguvinden, hvarifrån de likväl under påföljande natten ganska riktigt bortstulos. OSTEN TASTE TSE UNO