Aftonbladet – 6 februari 1855, sida 1

förföljt dem ganska lamt, och med undantag af två eller tre, de minst farlige, som blifvit skickade till galererna, hade de öfrige af bandet lugnt fortsatt sina dåd. Det var isynnerhet deras anförare som injagade största förskräckelsen: han var f. d. stenbrytare och ansågs ega en oerhörd styrka. Han anklagades allmänt för att hafva dödat tvenne tulltjenstemän, hvilka velat arrestera honom, emedan de påträffat honom med en packa stulna varor. Lubin Pernet — han hette så — hade troligtvis flera dylika brott att förebrå sig, men detta var det enda som sedermera framför domstolen bestämdt kunde bevisas. Allmänna rösten tillskref honom de rysligaste handlingar; han ansågs till och med för trollkarl, och många hederliga borgare trodde lika blindt på Lubin Pernets trolleriförmåga, som de förnäma trodde på Cagliostro och grefve de Saint Germain. Det sätt hvarpå chefen för tjuvarne från Montsouris lefde, företedde likväl fle:a ganska egna omständigheter. Ingen kunde säga sig hafva sett Lubin vid dagsljuset, ty om dagen höll han sig gömd på ställen, obekanta till och med för hans vänner. Hans familj deremot bodde vid Tombe-Issoire, ett hemskt ställe, om hvilket parisertraditionerna berätta de fasligas:e historier. På denna plats Jär nemligesx under medeltiden den namnkunnizse röfvaren Issoire eller riktigare Isoard hafva begått rysliga brott, och sedermera blifvit upphängd på sjelfva skådeplatsen för sina nidingsdåd, och derifrån härleder sig troligtvis platsens namn. Lubins familj bestod af hans, hustru; en gammel gemen kärir g redan länge känd i qvarteret som liksveperska, och deras son, en ung, ovanligt ful och oärdig gosse med inskränkt förstånd. Men polisen, som mer än tjugo gånger om dagen och om natten