Aftonbladet – 6 februari 1855, sida 1

C. W. ENGELBRECHT. STOCKHOLM, den 6 Febr. Det torde icke sakna intresse för våra lägare att taga kännedom oza följande artikel i den engelska tidningen Daily News, utgörande ett svar på en uppsats i Times, hvilken blifvit meddelad i dagens nummer af Svenska Tidningen: : vEngland har en kallelse att uppfylla. England är satt attlära folken, att militärisk makt ej är oförenlig med borgerlig frihet. För hela framtidens bästa måste det bevisa, att civilisationen är mäktig att försvara sig sjelf och ätt såsom en ädel bundsförvandt försvara andras förtrampade rätt. England hotas nu af Times med Hollands och Venedigs öde och får höra att det måste inskränka sig att blifva ven menlös åskådare af andras tvieters och bevara sina frioch rättigheter endast genom andra makters undfallenhet, såvida det ej upprättar en despotism lik den i angränsande stater. En handelsidkende nation beskrifves såsom i trygghet underlägsen en militärstat. Våra merkantila vanor och konstitutionella ider sägas vara oss till hinder i krigets fullföljande. Krig,, säger oss det stora oraklet, krig är krig och kan ej göras till något annat än krig,. Det kan icke på något sätt förvandlas till ett system af kontorsböcker, dagjournaler, pulpeter, förråder, uniformer och andra döda och liflösa ting, hvilka möjligen kunna passa för en inhemsk institution. Trädande i deras fotspår som afskedat det sunda förnuftet och blindt vidblifva sina förfäders åsigter, har vår häftiga medbroder inom pressen, på samma gång den förordar en omskapning af vårt militärväsende, förttagit sig att veskrifva despotismen såsom ett nödvändigt vilkor för framgång i fält, och framställa handelsväsendet och civilisationen såsom fientliga deremot och såsom ådragande nationen vanmakt och förnedring. Han till och med påstår, att England måste nedsjunka till en makt af andra rangen, så vida det ej vill imitera czaren och fransmännens kejsare, och att vi för krigets skull måste offra vår medborgerliga frihet. Instämmande med Times i åsigten om nödvändigheten af en militärisk reorganisation, men troende att utvidgningen af vår handel är oundgänglig för tillväxten af vår nationella makt, att friheten och civilisationen icke skulle ega någon trygghet, om de icke vore starkare än despotismen, måste vi bestrida vår medbroders läror och visa att den reorganisation, hvarpå vi yrka, fordrar mera men icke mindre frihet. . sVår egen bistoria är full af tröstegrunder. Trots vårt i grunden usla militärväsende, som i hvarje krig blifvit mer eller mindre åsidosätt förr än vi kunnat vinna någon framgång, har ingen europeisk nation utfört mera glänsande vapenbragder eller i förhållande till sin befolkning utöfvat större militärisk makt. Den minst despotiska af Europas nåtioner, har England, förenande sin flotta med sin landtmakt, länge varit den moderna tidens mäktigaste militärfolk. Ej heller kunna vi, då vi kasta våra blickar öfver den atlantiska oceanen, antaga att den frihet som der herrskar är oförenlig med stor militirisk makt, vare sig för anfallseller försvarskrig. Intet af Europas folk är känslolöst för Förenta Staternas makt. Om det fria England ej bar någon anledning till farhågor, så är Rysslands czar outtröttlig i sina art gheter mot republikanerna. Under Ludvig Filips tid föraktade icke Frankrike deras makt. Om en god sak uppfordrade dem att utveckla sin landtoch sjömakt, skulle de befinnas vara en fruktansvärd fiende äfven för den mäktigaste despotstat i Europa. Det är Englands och Förenta Staternas stolthet att folkets frihet är i dess eget förvar; de äro gina egna beskyddare: de äro identiska med sina regeringar, och följden är att hvardera folkets hela militärmakt, den må nu vara större elter mindre, kan användas mot en utländsk fiende, under det hvarje despotstat i Europa måste; använda en stor del af sin militärkraft för att betrygga sin egen tillvaro. Om också Rysslands, Preussens och Frankrikes troner kunna upprätthållas under ett stort folkkrig, kan ingen suverän i dessa stater finna sig nog trygg, för att såsom vår regering sända hvarenda soldat ut i kriget och lita på sitt folks omvårdnad för regentens och nationens trygghet. Österrike håller endast tillhopa genom sin armå, och mer än hälften deraf behöfves för att hålla dess förslafvade undersåter i underdånighet. Derför är friheten, långt ifrån att vara en fiende till ett folks militäriska makt, tvärtom ett väsentligt vilkor för dess fullständighet. Man antog, ehuru till följd af sin okunnig1 förföljt dem ganska lamt, och med undantag