Aftonbladet – 5 februari 1855, sida 1

NNE fredsställd, afslutar sin räkning med styrelsen och öppnar en ny med de efterträdande. En hvar vet, att den zu afgående ministeren utgör en sammansättning ef de utmärktaste personligheterna ur Englands fyra politiska partier, eller åtminstone spillrorna af dem, sedan de blifvit sprängda af Robert Pee!, nemligen Torys, Whigs, Peeliter och Radikala. Men ehuru utmärkta som statsmän, partiledsre cch talare, hafva de icke kunnat undandraga sig den sllmänna regeln; lyckan har varit dem vidrig: de måste falla. Man erkänner deras egenskaper; man vet, att en minister af så utmärkta män omöjligen kan fås; man tager för afgjordt, att deras efterträdare icke kunna med dem jemföras, men — lyckan her svikit dem; det är då felen synas, och dessa fel fordra offer; John Bull är sedan nöjd eller rättare kans fåfänga är tillfredssälld, då han kan säga att det var deras skuld. Nycket förnuftsenligt är väl icke detta; men då ett helt folk står på denna politiska ståndpunkt, och då ssken allmänneligen anses som förirtfllig, så mäste de styrande med god min underkasta sig siu öde; lyckligt, i sanning, om alla rmissöden kunra anses vara afhulpna blott genom att några rika lorder få ett par mänaders eller års ledighet från statemi: nnabestyr, för att egna sin tid ät argeräm Jäsring eller tillsyn å sina stora gods — vissa att snart återkallas till rodret genom någon motgång som timat de senast, styrande. Det är parlamertsrismen, såsom den i England uppfattas.s Svenska Tidningen tyckes således föreställa sig att den engelska minister, eom i dessa dagar fallit för en ovanligt stark opposition i parlamentet, måste draga sig tillbaka endast derföre att den icke haft lycka i det pågående kriget. . Detta synes oss vara en lika orättvis som föga sannolik förklaringsgrund, äfven om den skulle kunna hemta ett skenbart stöd: från den ombytliga engelska tidningen Times sarkasmer. Så vidt vi iskttagit händelserna, måste den afgångna ministerens fall hufvudsakligen tiilskrifvas den styrka det allmänna tänkesättet i England vunnit i sina anspråk på kraftfullare åtgärder för krigets fortsättande och det missnöje som råder i bela landet såväl med den tveksamhet och de hbalfmesyrer, hvilka i detta hänseende ligga den afgångna ministerens mest inflytelserika medlemmar till last, som med den upprörande vanvård om trupperna, hvilken man tillskrifver den dåliga organisationen af krigsförvaltningen. Och i sanning, på annat sätt, än såsom en följd af ministerens egen tveksamhet, lärer man svårligen Kunna förklara t. ex. den stora engelska armadans overksamhet i Östersjön under förliden sommar, då bjeltebragderna inskränkte sig till att bränna några obefästade städer och rasera en halffärdig fästning, sedan den var intagen, hufvudsakligen genom fransmännen; ett resultat; hvars ringhet väl näppeligen någon kunde föreställa sig, då så stora stridskrafter utvecklades. Men om en sådan overksamhet icke var en följd af ministerens afsigt, så bevisar den åtminstone att deras herrligheter icke lagt sig vinn om eller haft förmåga att, innan denna stora expedition företogs, förskaffa sig säkra underrättelser om ställningarne i de ryska Östersjöprovinserna. och de obetydliga försvarsmedel, som. vid fälttågets öppnande der stodo ryssarne till buds. Ty numera lärer det väl icke. vara tvifvel underkastadt att, om engelska flottan rätt begagnat tiden och från den då ännu tillgängliga sidan anfallit riska flottan vid Sveaborg redan vid vårens början, det varit långt ifrån omöjligt att åtminstone förstöra denna flotta och måhända äfven bemäktiga. sig sjelfva fästningen, hvilken då ännu var, efter hvad man sedermera esfor, så illa armerad och så svagt försvarad, att segern knappt varit tvifvelaktig. Sammaledes lärer med skäl kunna klandras, att expeditionen till Krim företogs alltför sent, och att man äfven der genom! den långvariga i tveksarsheten: lemnade fienden tid att öfven l emot laridsiden omgifva Sebastopol med försvarsverk, hvilkas omfång och styrka synas hafva varit alldeles obekanta för de allierade, när de omsider verkställde sin landstigning och började belägringen. Lägger man härtill den anmärkningsvärda desorganisationen inom den enpgeiska armen och den dåliga förvaltning, som, enligt mångfaldiga sammanstämmande vittnesbörd, der eger rum i hänseende till truppernas underhåll och vård, så lärer man icke behöfva taga sin tillflykt till en så ochemvl beskyllning mot engelska folket och dess parlament, att det endast varit af en nyck, eller för att tillfredsställa nationens fåfängan, som ministeren blifvit störtad. Eller har man icke redan före krigets början förnummit, att opinionen varit böget förbittrad mot czarens värb, den gamle lord Aberdeen, och hans ej sällan i dagen lagda ryska symipatier. Också gifva. de hittills telegraferade underrättelserna om de efter den gamla ministerenps afgång ifrågasatta nya kombinationerna anledning till den förmodan, att det icke så mycket ör fråga om den nya ministerens uppsättande af helt och hållet nya personer, utan fastmera blott om den gamlas rensande ifrån de: beståndsdelar, som hittills inom densamma verkat förlamande i afseende på krigets föI rande och -deribland framför. allt om förste i. ministerns lord Aberdeens aflägsnande. i Vi befara fördenskull, att de vapen emot I den parlamentariska, styrelseformen, som I Svenska Tidningen tror sig hafva funnit uti I parlamentets omröstning sistl. tisdag mot mini— — ———.::—— .—-.-.rvr — rrppra—umee ee 0 I kan nu lemna er unplysning derom. Det var