Aftonbladet – 5 februari 1855, sida 1

mn gråtande sjönk den unga qvinnan I isin gemåls armar, hvilken under ömma hviskningar ledsagade henne in i nästa rum. Mariana, öfverväldigad af rörelse, ilade bort till sin kammare; och presten blef allena med sin sakristan. Begge sågo tigande på hvarandra, och deras ansigten förvredos till ett försmädligt, grinande leende. Det var en kostlig scen, sade slutligen. presten, hvilken. ej var någon annan än Josef Ribas. Allvarsamt, jag var ganska rörd öfver: mig sjelf, och det fattades ej myck:t att jag hade gråtit öfver min egen uppb; Za pre dikan. Tillstå åtminstone, Stepano, sit ingen vigd prest kunnat göra det bättre.., Vi hafva begge gjort vår sak försvarligts, smålog sakristanen, som var Stepano, och jag tänker att grefven nog inom sig haft ganska roligt åt oss. Orlow trädde åter ut i rummet. Nåtalia hade bedt honom att få vara allena; hon behöfde ensamheten för att i stillhet bedja till Gud. Presten och sakristanen betraktade Orlow med sluga, frågande blickar. Jag är nöjd med er,, sade han leende. JI ären goda skådespelare. Den lilla nybakade grefvinnan är helt förtjust af ditt tal, Josef, min ärevördige fader. Men hvar böfveln har du lärt detta nya skälmstycke?a Vid galerernas högskola, ers excellens,, sade Ribas. Blott der lär man sådana kostliga ting. Vi hade der en prest, en verklig, vigd prest, som var dömd för lifstiden. Förattroa oss, undervisade han de skickligaste ibland osg uti sin konst och lärde oss huru man skulle förvrida ögonen, sammanknäppa händerna och göra rösten darrande. Men nu, ers excellens, ännu en sak: Ni åstundade få veta hvem som i dag varnat er prinsessa. Jag