Aftonbladet – 3 februari 1855, sida 2

Det är grefve Alexis Orlow,, sade Natalia rodnande. Ni känner honom, vet hans namn, och förtror er likväl till honom, utropade kardi nalen. . vMen utan tvifvel känner ni icke hans historia, anar icke hvem han har att tacka för sin lycka och storhet? Det är kejsarinnan Catharina, hans herrskarinna,, sade Natalia obesväradt. Kardinalen såg med stigande förvåning i hennes lugna, leende ansigte. Nu förstår jag alltsammans,, sade han sedan; man har uppgjort en ganska slug plan, man har sökt att kunna med så mycket större säkerhet bedraga er, i det man till en del sagt er sanningen. j Ingen har bedragit mig,, utropade Natalia förtretad. Jag försäkrar er herr kardinal, ätt jag hvarken är bedragen eller öfverlistad, så lätt ni ock må anse det vara att kunna bedråga mig., Oskuld och ädelmod äro alltid lätta att öfverlista,, sade kardinalen sorgset. Hör mig, prinsessa, och tro, jag besvär er d:rom att denna gång talar en sann, uppriktig vän till er. Och hvarpå skall jag igenkänna honom? frågade Natalia med en lätt anstrykning af ironi. Hvårpå skall jag igenkänna vännen, då, såsom ni säger, just mina så kallade vänner äro mina fiender? Igenkänn mig på detta tecken,, sade kardinalen, i det han ur sin barm framtog ett sammanveckladt papper som han räckte Natalia. Det är grefve Paulos handskrift, utropade hon glad. NI igenkänner således hans handskrift, sade kardinalen, och ni ser att detta bref är adresseradt till mig. Grefve Paulo håller mig alltså ännu för sin vän.