Aftonbladet – 3 februari 1855, sida 2

orde kunna fritagas från en viss öfverdrift, — varför den ministeriella pressen naturligtvis : också icke underlåter att beskylla den, — så j synes den oss likväl vara af beskaffenhet att ned skäl böra ådrega sig en allmännäre uppmnärksamhet. e Så skrifver Times den 20 Januari: — — Vi hoppades i det längsta, att storheten af le;onda. skulle, om än sent, hafva sporrat vår reszering till ansträngningar af motsvarande storhet; men-ingen kraftig åtgärd har blifvit vidtagen: Affärernas ledning hvilar fortfarande i samma oskickliga händer under hvilka de så hastigt gätt hän till undergängensbrant, och medan den fruktansvärda kris, till hvilken vi kommit, kräfver snabb, kraftfull. och afgörande handling, sysselsätter sig kabinettet med ändlösa diskussioner, som ej leda till något resuliat, och föröder den ena dagen efter den andra utaf den korta tidrymd som ännu skiljer oss från den annalkande katastrofen. Dvala och försoffning synas ha bemäktigat sig våra ledares sinne, de fortfara maschinmässigt att skicka ut folk och förräder till den olycksdigra Balaklavahamnen, utan att synas fråga efter det faktum att folk och förråder, under de förhällanden som nu äro rädande i den britiska hären, endast skickas bort, folket att förgäs, förråderna att förödas. Sakerna ha derföre kommit på den punkt, att hvarje vidare konsideration vid den nakna sanningens framläggande skulle blifva ett brott. Om den delvis afslöjade sanningen icke varit tillräcklig att till afgörande handling sporra nationen och dem, som stå i spetsen för dess styrelse, så mäste vi tillse, om icke ett ytterligare och fullständigt framläggande deraf kan blifva en kraftigare eggelse.n Vi förklara således, att vi, på grund af flerfaldiga och oss från de mest trovärdiga håll tillhandakomna uppgifter, ej ha nägon anledning betvifla, icke blott att sakerna på Krim stå mycket illa, hvilket de mest vantrogna au mäste medgifva, utan att den britiska armån hotas af ett slag, hvartill få motstycken kunna upplecas i krigets bedröfliga annaler. Om vi för ögonblieset icke fästa oss vid den förlust, som kan tillfogas oss af en verksam och talrik fiende — om vi endast aga i betraktande våra utsigter med afseende på den ställning vi innehafva, de bjelpmedel vi ega, det kli:at hvarmed vi hafva att kämpa och de sundhetsförhållanden som förefinnas bland våra trupper, — å komma vi till den förfärliga, men ovedersägliga slutsatsen, att inom. ganska få veckor, och innan ännu offensivoperationerna kunna åter börjas, skola spillrorna af vår tappra och segerrika här ha tillden grad förevagats och utmattats, att de blifva oförmögna till aägot verksamt företag. Mästan alla våra förstärkaingar ha anländt-och, efter hvad vi tro, äro förråder hopade i Balaklava, tillräckliga för att föda, släda och gifva skydd ät en vida betydligare styrka a0 den vi nusega; men det finnessingen utsigt för danden, att de orsaker, hvilka göra förräder och skyddsmedel otillgängliga för ar-s6n; och hvilka ut rätta henne genom -oupphörliga ansträngningar och zaktgörningar, skola ännu på flera veckor kunna unjanrödjas. Jernvägens anlägghing tager nägon tid i anspråk, och vi skola endast allt för klart bevisa, att för ögonblicket icke är att tänka på någon numerisk förökning af vår styrka, med deraf följande minskning i dess mödor. Lätom oss således undersöka vär Krimarmeås ställning och utsigter, dervid lugnt och passionsfritt lemnande åsido allt sjelfbedrägeri, och höjande oss öfver den dårskap, som förleder menniskör att tro, det de kunna besegra eller besvärja svårigheter och faror genom att undvika ett rent och ippet-spräk. -På grund at den tillförlitligaste underrättelse vi varit i ständ att inhemta, tro vi att vär armå i början af denna mänad ej räknade mer än 14,000 bajonetter, att ärtilleriet och ingeniörkären minskats i proportion, och att man icke mer kan anse aägon kavalleristyrka vara till; då man tagit i an-: språk alla ännu lefvande hästar för provianttransporcer. : Dödsfallens antal kunna icke beräknas till mindre än sextio om dagen, och antalet af dem, som geaom utmattning eller sjukdom göras otjenstbara, säges uppgå till icke: mindre än tusen man i veckan. Skall denna förfärliga proportion :mellan sjukdom och helsa förblifvaoförändrad — skall den minskas eller skall den tillväxa? Den engelska armåens tillvaro eller förstöring beror på det svar, som fakta och erfarenhet-— icke fåfänga. förhoppningar och. sjelfbedrägerier — akela gifva på denna fräga. Dei vore barnsligt att antaga, det mer än ett svar kan gifvas på denna fräga. Sjukdomsproportionen skall icke minskas — skall icke förblifva oförändrad. Den skall — den mäste tillväxa, tillväxa förfärligt och hastigt. Vi yttrade, det vi hafva 14,000 man infanteri och ett motsvarande antal af de öfriga vapnen. Men i hvad tillstånd befinna sig dessa. qvarlefvande ?Uttröttade, utmattade, uthuograde och blottställda, släpa de sig fram till löpgrafvarne och tillbaka igen till sina usla hålor; men det vore lika afvita att räkna på dem såsom på friska karlar, som att kalla ett skepp sjötugtigt hvilket bar fem fots vatten i rummet. Man har beräknat att a: dessa 14,000 man äro knappast 2000 fullkomligt friska. Vår här utgjorde således i början af denna må nad en här af invalider, och i början af denna månad hade: vintern på Krim ännu icke börjat. Illa födda, otillräckligt klädda, med sålunda försvagade kroppar och sålunda nedslagna sinnen, utan tiilräckligt skydd mot vanlig väderlek och utan ledighet eller möjlighet att förskaffa sig sådant, hafva våre soldater att uthärda en köld åtminstone lika sträng som den vi nu hafva. Samma åligganden. skola full göras af oupphörligt förminskadt antal, och arbetet skall blifva alltmer betungande i den mån färre händer finnas att verkställa det: Äfven de mest sangviniske tala nu icke mer om något anfall före denna månads utgång, och huru många af de 53,000 man som lemnat våra kuster skolå vid denna mänads slut finnas i lifvet att verkställa detta anfall? Vi äro på väg att, om icke någon. ntomordentlig lyckträff mel lankommer, förlora vär enda, vår oförlikneliga armå, föremålet för så mycken stolthet, så mycken innerlig tillgifvenhet, för så mycken öm oniwårdnad, fiendens skräck på slagfältet, och vär frihets och vär sjelfständighets värn och bålverk. Är nationen beredd på dennå olycka? Är hon beredd att säga, våra tappra soldater: hä omkommit, icke för detvisändt bort dem till ett företag som gick utöfver deras krafter, icke för. det vi nekat bevilja något som var oundgängligt för deras nödtorft, icke heller för det vära bundsförvandter i ett eller annat hänseende lemnat-oss i sticket, utan för det vi funnit. för godt att göra vår armeå till ett fält för spekulationen — till en leksak för vår aristokrati — en marknadsplats, der befordran, som borde vara förtjenstens belöning, köpes och säljes för penningar — för det vi nöjt oss att förtrösta på gemene mans tapperhet och försummat att uppfostra officerare, hvilka ega någon annan af de. egenskaper,-som göra -mänskickliga att -föra befål, än det personliga modet, som enhvar besitter? , Äro vi beredda att säga, att hvad fiendens svärd icke förmåäde, det har våra departementschefers och generalers oduglighet uträttat? Och när vi förlorat vår här öcK blottställt vårt inflytande och vårt anseende bland främmånde nationer, -skola vi väl då finna oss tröstade deraf, att ingen af vära adliga familjer känt sin, heder fläckad eller sin ömtålighet sårad, eller deraf, att vi icke gjort något som kunnat försvaga bestående partiförbindelser genom oskickliga persoaers aflägsnande från platser, som de visat sig icke vara ER tf BRAHE TEDDE Vy VYER DOE KFOR I Det är grefve Alexis Orlow, sade Natalia