Aftonbladet – 3 februari 1855, sida 2

Grefven älskade er, prinsessa, och hvad jag förut icke visste, det vet jag nu. Grefve Paulo vågade, i det han älskade er, sitt lif, ja mer än sitt lif, — sin frihet., Och man har beröfvat honom denna gyllne frihet,, suckade Natalia. Maa har för hans trohet mot mig dömt honom till: en neslig fångenskap., Ni vet det, utropade Bernis förvånad, ni vet det, och likväl — afbröt han sig, men fortfor efter en stund: Förlåt mig en fråga, öch om jag synes er närgången, så tänk, det är en gammalman, en prest som talar till er, och som gör det för att vara er nyttig om han kan det. Älskar ni grefve Paulo Rasczinsky? Jag älskar honom, svarade Natalia, såsom man älskar en far. Jag skall blifva hönom evigt tacksam och först då skall jag prisa mig lycklig då jag befriat honom och ätergifvit honom åt hans fädernesland.n Nibefria honom! utropade Bernis :smärtfullt. O, min Gud, ni vet alltså icke, ni anar ej en gång att ni sjelf är omringad af faror, att er egen frihet, ja till och med ert lif är -hotadt? . Jag vet-det,, svarade Natalia lugnt, men jag vet äfven att mäktiga vänner stå vid min sida, hvilka med sinå if skydda och försvara miitt. Men om nu dessa vänner förråda er, om just de ärö edra bittraste fierder och endast söka störta er. Herr kardinal! utropade Natalia rodnande af ovilja. i O, ni bör ej förtörnas, fortfor han; men jag måste yarna er. Prinsessa, man har utan tvifvel bländat er med falska förespeglingar ock på förrädiskt sätt innästlat sig i ert förfroende. Säg mig, prisessa, känner ni namnet på den grefve som dagligen besöker er?