Aftonbladet – 2 februari 1855, sida 1

ända till hoppet, och för sig sjelf tror han icke mer på någon lycka. Huru bäfvade icke det oskyldiga barnets hjerta när hon hörde detta, och huru längtade hor icke att finna något medel som kunde komma honom att tro på lyckan. Men hvarföre kommer han icke till dem som älska honom? frågade hon. Hvarföre undandrager han sig deras tacksamhet, hvilka verkligen af hjertat äro honom tillgifna? Min Gud, han skulle i våra tårade blickar och glädjestrålande ansigten finna bekräftelse på sanningen af våra känslor! Hvarföre kommer han icke ? Jag skall tillstå det för er, sade Ribas leende; han hatar fruntimmer, ty den enda som han en gång älskade bedrog honom, och nu har kärleken förvandlat sig i glödande hat till alla qvinnor. Jag får således aldrig se honomp, suckade Natalia och sänkte. vemodsfullt sitt hufvud. Väntan, som allt mer stegrade hennes otålighet, gjorde henne nästan otillgänglig för hvarje annan känsla eller tanke. Till honom, som hon icke kände, hvars namn hon ej en gång visste, hade hon satt förtroende emedan han var henne sänd af Paulo. Snart hade hon. dock förgätit, att hon för Paulos skull anförtrott sig, åt. honom, hon trodde nu på honom för hans cgen skull, och Paulo trädde i bak-! grunden. Stundom uppsteg ännu för hennes inre Carlos blodiga bild, och hon gjorde sig förebråelser för det hon så snart upphört att sörja denne trogne, uppoffrande vän, Men. äfven dessa förebråelser tystnade snart, när hon med klappande hjerta tänkte på den nya. vän som, likt en Gud, i oändligt, ouppbinneligt afstånd sväfvade öfver henne, och hvars hemlighetsfulla kraft bringat henne ersättning för de båda vänner hon förlorat, och hvilka hon icke mer förmådde att sörja.