Aftonbladet – 31 januari 1855, sida 2

dessa diamanter. Af kärlek till honom ville jag låta döda prinsessan Natelia, och detvar just denna min afsigt som förskaffade mig den ryske grefvens gunst och ailtså äfven dessa briljarter. Arme Carlo, dessa stenar öfverlefva dig. Huru klart än din blick lyste, nu har döden utsläckt dess eld, men öfver diamanternas glans har den ingen makt. Arme Uarlo, jag skall i afton tänka på dig, och jag hoppas att minnet af dig skall lifva min själ till en rätt skön ode öfver döden. Jag skall bemöda mig att för mitt inre öga alltid se din sköna gestalt, öfverströmmad af blod. Ja, det skall blifva en ganska verksam eggelse och jag vill tillika sammansätta åt mig några sällsynta och frappanta rim utur mina dyra skalder! Och under det improvisatricen så talade med sig sjelf, hade hon helt mekaniskt smyckat sig med en rik kedja om sin hals, fästat de långa örhängena i sina öron och lagt det glänsande diademet på sin höga, stolta panna. Hon var bländande skön 1 denna lysande prydnad och det fröjdade henne att hennes vän, kardinal Albani, just i detta ögonblick anlände. Han skall blifva förtjust, sade hon leende, och med en drottnings stolta och imposanta höghet skred hon kardinalen till mötes. Ni är skön som en gudinna,, utropade kardinalen, och enhvar som ser er sädan, han har sett det gamla Roms skyddsgudinna, den höga himladrottningen Juno., Om jag vore Juno, ville ni väl vara min Jupiter ? frågade Corilla skälmskt. Nej, sade Albani skrattande, den ädla Juno var sin Jupter just icke särdeles trogen och jag önskar mig en fullkomligt trogen älskarinna. Skall ni blifva det, Corilla ? Vi få väl se, svarade Corilla, i det hon