tiftning har det ock blifvit bragt inför ett forum, ler själasörjarens röst icke å embetets vägnar san göra sig hörd. Vi beklaga att den riktiga känsla, som framxallat det mildrande tillägget, icke varit nog slar och kraftig för att antingen förebygga rela beslutet eller ock förflytta denna lagstiftning-åtgärd in på dess rätta gebit, nemigen kyrkolagstiftningens, eller åtminstone sifva åt den meddelade föreskriften om föresående varning en mera tillfredsställande form. sitt närvarande skick synes äfven denna mildrade föreskrift föga antaglig för det af samvetets kraf och samvetets rätt medvetna förnuftet, att icke tala om det kristliga och kyrkliga medvetandets. Vi glädja oss dock att kunna åberopa denna känsla såsom stöd för vårt yrkande att, äfven om ifrågavarande Rikets Ständers beslut vore i sig sjelf fullkomligen enligt med rättvisa och sanning, man borde först försöka ytterligare åtgärder till de villfarandes upplysning, innan man genom detta besluts upphöjande till lag stämplade såsom brott och belade med straff handlingar, hvilkas utöfning svenska medborgare, i öfrigt redliga och ostraffliga, anse, under de omständigheter i hvilka de finna sig, med eller utan sitt eget förvållande, försatta, såsom en helig, på Guds ord grundad och för deras eviga välfärd väsentlig rättighet. Detta vårt yrkande vinner ytterligare stöd af den omständigheten att här icke är fråga om skärpande af straff för ett redan bestämdt brott, eller om tillämpningen på ett särskildt brott af straff, som redan gälier för andra brott af samma slag; utan här är frågan om att genom ett borgerligt lagstadgande såsom brott stämpla en af samvetsgrunder framgången handling, som, vare sig att hon förul egt rum eller ieke, aldrig hittills i vår kyrkliga eller borgerliga lag uttryckligen burit brottets stämpel.