Aftonbladet – 31 januari 1855, sida 2

eller verkliga oförenlighet med sanning och rättvisa synes uppenbar för dem, hvilka skola af lagen bestämmas i sitthsndlingssätt, i samma mån hafva lagen och dess verkställare förlorat det väsentligaste stödet för sin verksamhet, nemligen det moraliska; och lätt kan hända att lagen till följe häraf blir fullkomligt oanvändbar, eller åtminstone overksam äfven för åst dmande af lagens närmaste hufvudsyfte, den af och genom lagen åsyftade yttre ordningen. Sannolikheten af ett sådant förfelande af lagens syftemål blir desto större, ju mindre det lidande, lagens straffbestämmelser ålägga, är eller sy:es vara i jemförelse med den uppoffring, lagens bud fordrar. Bestridas kan nemligen ej att en i de lagbundnas ögon orättvis och omoralisk lag kan vinna åtlydnad genom fruktan för straff, om detta sednare medför ett lidande vida större, än det som ätföijer laglydnaden, samt derjemte utan skonsamhet tillämpas. Men i motsatt fall, d. v. s. om straffets lidande i dens ögon, hvilken skulle af lagen tvingas, är vida drägligare eller ringare än det lidande som sjelfva laglydnaden medför, då vittnar erfarenheten nogsamt huru svårt det är att bringa lagen i verkställighet och att vinna det med lagen åsyftade ändamålet. Och rent af omöjligt måste detta ändamåls vinnande blifva, om de, hvilka geaom lagen skulle tvingas, betrakta lydnaden mot densamma såsom ett brott emot Gud, en förnekelse af lydnaden mot Honom, hvars nödvändiga följd är ett oändligt lidande. Fanatiserade af denna tanke, skoia de måhända icke ens sky brotret af ett aktift motstård. Säkert skola de icke tveka i valet mellan passift motstånd och det timliga straff.ts lidande å ena sidan samt iagbudets fullgörande med fara af oändligt lidande å den andra. Öfvertygade att lagen för dem icke eger någon moraliskt bindande kraft, skola de visserligen tåligt underkasta sig det yttre lidande dess straffbestämmelser påläggs, men ock med vare sig lugnt eiler sötdt samvete handla tvertemot lagens bud. Vi hafva här icke fällt ett omdöme om värdet af ett sådant handlingssätt ur sedlighetens syvpunkt; ingen kristen nekar att fall kunna inträffa då det fullkomligen rättfärdigas sf det bud vi alla från barndomen hört inskärpas, att mera lyda Gud än menniskor; ingen sansad nekar att detta bud af oförståndet och fanatismen kan oriktigt tillämpas och ofta blifvit oriktigt tillämpadt. Vi hafva allenast erinrat derom att en lag, hvilken bjuder något som i de lydandes ögon strider mot religionen eller sedlighetens beliga bud, svårligen kan undgå att föra till detta handlingssätt. Den djupgående skada, hvilken ett sådant förhållande tillfogar både samhället och den enskilde medborgaren, bör göra lagstiftare och lagskipare varsamme i stiftandet och handhafvandet af religiösa tvångslagar, synnerligast af sådana som äro ämnade att öfva inflytande på det religiösa lifvets heligaste och ömtåligaste områden. Då, såsom med ifrågavarande lag är fallet, en dylik uppfattning af lagen är att befara icke hos nägra få lättsinniga eller samvetslösa individer, utan hos hela menigheter, hvilka i öfrigt visat sig såsom laglydiga och samvetsgranna, så torde klokheten bjuda en mer än vanlig försigtighet. Vi tro att i sådana fall, der visshet förefinnes att en lag skall såra samvetets heligaste fordringar hos en mängd i öfrigt redliga och oförvitliga medborgare, man gör väl både mot samhället och de felande, atticke förr utfärda och tillämpa denna Jag, äfven om den i sg sjelf vore fullkomligt rättvis, än man vidtagit alla mått och steg som vårit möjliga för att åt denna lags syftemål vinna moralisk aktning. Ett slags erkännande af denna grundsats innebäres onekligen, i afseende på tillämpningen af det ifrågavarande lagförslagets straffbestämmelser, i de orden: och, efter varning, ej dermed afstår,. Huru beskaffad lagutskottet och Rikets Ständer tänkt sig denna varning och af hvem de fordra att den skall meddelas, derom gifver oss sjelfva lagen ej den ringaste upplysning. Otvifvelaktigt är att en eller flere bland det flertal, som afgjorde beslutet, tänkt sig ifrågavarande varning ej blott såsom ett hotande skrämskott genom hänvisning på brottets yttre följder, utan derjemte såsom en med kärleksfullt afstyrkande förenad undervisning om det moraliskt oriktiga i den af lagen förbjudna handlingen. Lika otvifvelaktigt är ock att samma vederbörande tänkt sig presten såsom den egentlige handhafvaren af detta själavårdande moment i lagens bud. Det bör till och med antagas att man tänkt sig denna varning såsom en något omständligare kyrkligt disciplinär åtgärd, såsom prosteller biskopsvisitation med thy åtföljande förmaning och undervisning. Men äfven om man så tänkt sig saken, så innebär lagen sjelf icke det ringaste som derpå hänvisar eller som kan leda den verldslige åklagarens eller domarens öga åt detta håll. Ingen lärer kunna bestrida att varning föregått, äfven om ingen annan än länsmannen genom en utskickad fjerdingsman meddelat kort och godt en erinring om handlingens oförenlighet med beskrifven borgerlig lag. Efter en sådan varning är således fällandet rättvist och nödvändigt efter lagens bokstaf. Men tvifvelaktigt synes om det i thy fall vore äfven moraliskt rättvist, eller ens förenligt med lagstiftarnes verkliga mening, helst då man tänker sig det ingalunda omöjliga förhållandet att en maklig och verldsligt sinnad församlingslärare först genom sin oandlighet framkallat oordningen, och sedan funne beqvämligast att åt kronobetjeningen öfverlemna omsorgen om dess stäfjande. Derigenom att brottet blifvit betraktadt såsom ett föremål för statens borgerligt kriminella lag rean aw stR