Aftonbladet – 31 januari 1855, sida 2

förtänka henne om hon til! och med ofta föredragit min bror Gregor. För öfrigt skall jag visa mig första gången för den lilla prinsessan Natalia i antik drägt. Catbarina har ofta sagt mig att jag är förtrollande i min rika antika kostym. Nå, vi vilja äfven här låta denna förtrollning verka litet. Men man måste nu vara betänkt på hvad som först är att göra. Den der Corilla har bevisat 0ss en tjenst, och vi böra vara tacksamma. Man säger att hon älskar diamanter. Jag skall sända henne de diamanter som Josef Ribas sörliden natt tog i beslag såsom rysks kronans tillhörighet. Dertill skall medfölja ett af mig egenhändigt skrifvet förbindligt bref. Hvem vet om hon ej blir mer förtjust deraf än af diamanterna. Men sannerligen, deri hade den sköne grefve Orlow irrat sig. Skaldinnan Corilla satte ett stort värde på diamanter, och då hon visste att Ryssland är ganska rikt på guld och diamanter, så hade hon alltid för de ryska store i beredskap ett förekommande leende. Hon skulle, om grefve Orlow sjelf kommit och tiliställt henne dessa smycken, utan tvifvel mer beundrat gifvaren och visat sig smickrad af hans närvaro, men då han icke var till-; städes hvartill behöfdes då någon förställning. Hon läste grefve Orlows biljett med ett förnöjdt leende, derefter kastade hon den åt si-: dan för att mätta sig af diamanternas jåskådNing. i Huru de lysa, huru de gnistra, sade den änryckta skaldinasan, ej ens den älskades jga glänser så klart, hans blick är ej så löfesrix som dessa stenars. Ett ord af mig. san förvandla denna solitär och dessa rosenstenar i en präktig villa med en lummig park, tystlåtna bersåer och ljuft qvittrande foglar. Och att tänka att det egentligen är Carlo, min ordae älskare, hvilken jag har att tacka för: