Aftonbladet – 31 januari 1855, sida 2

vägande bära sanningens eller förvillelsens prögel, vilja vi för det närvarande lemna alldeles oafgjordt. Det är för vårt närmaste syftemål tillräckligt att känna huruvida i dem C I c Nl finnes något af denna öfvertygelsens uthålligi het och ståndaktighet, hvilken, enligt hvad ofvan blifvit anmärkt, tillhör likaväl fanatisj mens som sanningens blodsvittnen. En san-:! sad betraktare kan ej undgå att märka ganska tydliga spår af en sådan uthållighet. ÅAtminstone är uppenbart att hittills använda J C 6 D tvångsåtgärder varit allenast olja i elden. Skallj: ej det ifrågavarande beslutet. om det vinner kraft af lag, endast gifva ytterligare näring åt fiamman? Vi vädja hör til historiens vittnesbörd. Lemnar den et evda intyg att en andlig rörelse af den iiuga art, som nu förspörjes synnerligast i norra och me liersta Sverge, kunnat hejdas eller hämmas genom åtgärder sådana som den nu af Rikets Ständer föreslagna? Vi vilja för vår del ingalunda påstå, att i religiösa mål våldet eller det våldsamma förfarandet alldeles intet förmått eller förmår att uträtta. Den vissa frukten är alltid stegrad fanatism, ofta just hos dem som öfva våldet, och ej sällan äfven hos dem som äro dessföremål. Medgifvas bör ock att rätt radikala mede!, såsom landsförvisning, dödsstraff, utrotningskrig, visat sig till en viss grad vara verksamma äfven för ett lands rening, åtminstone för någon tid, från en obehaglig eller hatad minoritet, må denna för öfrigt hafva sanning och rättvisa på sin sida eller ej. De äro verksamma åtminstone så tillvida, som de från samhällskroppen afskära den af smittan angripna lemmen; men såsom tillförlitliga medel att stilia oron och läka såret hafva de icke visat sig; och aldraminst skola de visa sig så i vära tider, då inflytelser utifrån ej kunna förhindras att ånyo tända branden i J j andra lemmar af samhället. Genom en lagstiltning, som hänvisar till dylika åtgärder mot den kyrkliga separatismen, skall staten tvingas att antingen oupphörligen amputera nya lemmar eller ock att, mot lagens tydliga bestämningar, tolerera några och blott bortskära dem som af sig göra mesta väsen. Men hvad skall det sednare förfarandet hafvs t.il följd, om icke att det verkligen onda : tysthet arbetar desto kraftigare och framgångsrikare, då man emot detsamma icke vägar tramkalla till öppen verksamhet de krafter. som ensamma rätteligen borde och kunde tillbakatrycka detsamma, och af fruktan att framkatla obehagliga brytningar icke heller kommer sig för att med allvar tillämpa lagen. Värt svenska samhälle har tyvärr redan föru: alt för mycket af dylik ändamålsvidrig lagstftning som, dels genom att lemna en de själavård i kronobetjeningens och de verldsliga domstolarnes hand, ställer för presten der stvra frestelsen att antingen i vissa fall bufvudsakligen öfverlemna detta bestyr åt ofvannämnde borgerliga myndigheter eller och at sjelf i juridiskt-politisk anda, i stället fr kristligt-evangelisk, utöfva själavården. Utan största nöd böra, för kyrkans egen skull, dessa frestelser ej förmeras. Kan åter ändamålsenligheten till och med af kraftätgärder, sådane som de ofvan betecknade, med fog sättas i fråga då det gäller sst inom en sambällskropp undertrycka andeliga rörelser, huru kan man då vänta att det jemförelsevis svaga ris, hvarmed ifrågavarande lagbestämmelse hotar, skall för vinnandet aj ett dylikt ändamål visa sig verksamt? Men måhända hoppas man att de föreslagna straffbestämmelserna skola inst genom sin lindrigare beskaftenhet blifva för ändamålets vinnande mera verksamma. Vi erkänna att en sädan uppfattning ej saknar stöd af sanningens En lindrigare straffbestämmelse tillåter trognare tillämpning, eggar mindre till motstånd och, framför alit, gör martyrkronan mindre lockande, emedan den gifver åt denna krona en ringare glans. Vi erkänna ock villigt att å andra sidan den af Rikets Ständer berlutade straftbestämmelsen är tillräckligt hög, för att sannolikt återhålla i de esta fall från lättsinnigt gäckeri med gudstjensten, Guds ord och sakramenten. Men vi betvifia att den är nog lig för att ej gifva martyrkronan glans, liksom att den är nog hög för att förekomma dess eftersträfvande. Den skall, tillämpad på vår fattiga allmoge, i de flesta fall åstadkomma, snart nog, dess utarmande. Vi tillegna oss här en värd utskottstedamots ord, hvilka synas uttrycka sanningen: I händelse utskottets förslag bleive lag, kunde visserligen de vilseförde bringas till tigzarstafven och, i saknad af böter, gång efter annan underkastas det fängelsestraff, som mot böterna svarade, men, att de derigenom skulle återföras på den rätta vägen, torde med skäl böra betvigas. Fastheldre måste befaras att de skulle anse sig såsom martyrer för sin tro och stärkas i sin villfarelse., För hvar och en som tänkt sig något grundligare in i menniskans och det menskliga samhällets lifsvilkor, skall det icke synas tvifvelaktigt, att en lags !örmåga att medverka till välgörande ordning och dess upprätthållande inom så väl det kyrkliga, som borgerliga samhället beror ytterst på denna jags öfverensstämmelse med rättvisa och sanning. Saknaden af en sådan öfverensstämmelse måste göra lagen förderflig, äfven om man lyckas på ett eller annat sätt förskaffa densamma vederbörlig lydnad. En sådan lag må-te nemligen i sin mån bidraga att i medborgarnes sinnen beröfva lagen i allmänhet helgd och undergräfva sedlighetens grundvalar, på hvilka likväl hvarje samhälle ytterst hvilar. Långt ifrån att bringa samhället i lag bringar den detsamma tvertom i det vådligaste olag. Lika tydligt är att i den mån lagens förmenta I. SERNER ASO NINI An NNE SETT