det, i det båda dessa makter räkna på understöd af en del af de mindre staterna. Grefve Buol har den 14 afsändt en not till österrikiska ministern i Berlin, hvari han vederlägger preussiska regeringens påstående, att en mobilisering för ögonblicket icke vore behöflig och upprepar sin fordran. Frågan kommer ofördröjligen att föreläggas förbundsdagen, men icke heller af dess majoritet, om den emot förmodan skulle vara mot Österrikes fordran, ärnar Österrike låta binda sig, utan i sådant fall. med den rättighet som Wienerslutakten gifver, träffa öfverenskommelse med minoriteten om gemensamt försvar. Afven den franska utrikesministern har i en mycket skarp depesch besvarat Preussens vägran i mobiliseringsfrågan och underkastat de antörda skälen en sträng kritik. Förhandlingarne i Wien om de fyra punkterna synas icke komma att bära mycken frukt. Ministeriella preussiska korrespondenter uppgifva, att det erdast var i en ögonblicklig häpnad öfver Preussens oförmodade vägran i fråga om anslutning till Decembertraktaten och mobilisering, som österrikiska regeringen, för att vinna någon tid för militäriska anordningar samt för att taga tjenliga mått och steg i Frankfurt och vid de särskilda tyska hofven, beslutat att upptaga och rekommendera Gortschakoffs förklaring, ehuru den förut icke fästat afseende på en dylik förklaring och äfven för denna icke hyste det ringaste förtroende. Augsb. Allg. Zeitung meddelar den förklaring af de fyra punkterna, som blifvit redigerad af furst Gortschakoff och sedermera före sammankomsten den 7 Jan. skickad till Petersburg och pr telegraf antagen af kejsar Nicolaus. Enligt detta meddelande skulle den lyda sålunda: 1) Afskaffandet af Rysslands uteslutande protektorat för Moldau och Wallachiet; då de privilegier, som för dessa provinser blifvit erkända af sultanen, ställas under de fem makternas garanti. 2) Fr het för skeppsfarten på Donau, i öfverensstämmelse med de principer, som antogos i Wienerkongress-akten rörande kommu ikationen -på floderna; en ständig kontroll skall föras af en blandad kommission, hvars ledamöter skola förses med nödiga fullmakter, för att tillintetgöra alla hinder som finnas eller sedermera kunna bilda sig vid flodens mynning. 3) Revision af traktaten af den 13 Juli 1841 för att mera fullständigt förbinda det ottomaniska rikets existens med den europeiska jemnvigten. Jag vägrar icke att vid deformliga fredskongresserna underhandla rörande de medel som de tre hofven kunna föreslå, för att göra ett slut på hvad de kalla Rysslands öfvermakt i Svarta hafvet, med det vilkor att bland medlen som väljas intet finnes som minskar min höge herres suveränitetsrätt öfver hans egna besittningar. 4) Kollektiv garanti af de fem makterna sättes i stället för den speciella, af hvilken nägra bland dem hittills varit i besittning, för säkerheten och upprätthållandet af de särskilda kristliga bekännelsernas privilegier, utan skilnad i afseende på trosbekännelsen, med vilkor att uppfyllandet af de högtidliga löften som de kristna stormakterna gjort inför verldens ögon, behandlas som en allvarlig såk med samvetsgrannhet, så att det lofvade beskyddet blir verklighet och ej ett tomt ord. Af den mängd diplomatiska akter som dagens post för öfrigt medför tillåter utrymmet i dag endast att meddela följande; 1. Österrikisk cirkulärdepesch. Wien den 14 Januari. Efter det af förbundsförsamlingen den 9 December fattade beslut ansägo vi för vär oafvisliga pligt att direkte sätta oss i förtrolig kommunikation med preussiska regeringen med afseende på det praktiska re sultatet af förbundsbeslutet. De instruktioner som för detta ändamål meddelades värt sändebud i Berlin, har ni lärt känna af mitt meddelande af den 26 December. Af det nu ins gångna svaret, af hvilket jag har den äran åt er bifoga en afskrift, framlyser klart, ait Wieneroch Berlinerkabinetternas äsigter i flera väsentliga punkter icke öfverensstämma. Hela förbundet erkänner sakernas hotande ställning; men Preussen sätter i fråga om förbundet skall bestämma sig, på den grund att Ryssland upprepar sina försäkringar, att det skall inskränka sig till försvar af sitt eget omräde, för hvilket för närvarande icke finnes nägot skydd. Vi underskatta hvarken ett så lant af en krigförande makt gifvet löfte eller den verkån det möjligtvis kan utöfva på krigets begränsning; men en bindande, betryggande egenskap, som skulle förmå utöfva ett positivt inflytande påutförandet af det af förbundsförsamlingen fattade beslutet, kan hvarken af de tyska regeringarne eller af Österrfke tillmätas ett löfte, som af ingen blfvit accepteradt. Behöfdes ett bevis att Ryssland icke sjelf anser sig kunna göra sin militäriska ställninga kraf underordnad detta löfte, så skulle det i detta ögonblick kunna finnas i Rysslands förfarande emot Turkiet på högra Donaustranden, Till och med om vi ej vägra att deltaga i de förhoppningar, som Europa fäster vid sednast i konferensen d. 7 dennes gjorda koncessioner, så är likväl det mäl som åsyftas ännu så aflägset, äsigterna iafseende på det praktiska utförandet och tillämpningen af de fyra preliminärpunkterna kunna på så mängfaldigt sätt afvika frän hvarandra och krigets omvexlingar utöfva ett så stort inflytande, att det kejserliga kabinettet icke förmår hängifva sig ät den förhoppningen, att det i de hitintills vunna resultaterna an handen en säker borgen för fredens äterstäl. lande. Vi vädja till de tyska regeringarnes sunda förnuft och fråga, om de skulle så mycket kunna misstaga sig att anse sakernas ställning hitintills hafva förlo rat nägot af den hotande karakter, som förbundet sjelf medgifvit. H. M. kejsaren, vär höge herre, anser nödvändigt att förblifva fullt beredd för alla fall, och de blifvande fredsunderhandlingarne skola derföre, så länge visshet om ett gynnande resultat saknas, hvarken utöfva nägot inflytande på Österrikes militäriska åtgärder, eller kunna de, efter kejsarens äsigt, inskränka de förpligtelser som tyska allierade ingått med H. M. för att uppnå gemensamma syften. En sådan stöllning kan icke annat än tjena fredens intressen och öka utsigterna, till ett gynnsant resultat af andlingarne.