Aftonbladet – 30 januari 1855, sida 2

som han med osynliga band blifvit dragen in i den Bofvande jungfruns:rum; men han höll sig med våld tillbaka. Jag har svurit att icke tillfoga henne något ondt, sade han sakta, och jag vill hålla ord, för att förtjena mig mina epåletter,, och stigande tillbaka i första rummet, riglade han dörren som förde till Natalias sängkammare, liksom för att betrygga sig mot all frestelse. Nu till verket,, sade han beslutsamt. Häör står byrån. Här måste skatterna ligga. Och ställande blindlyktan på bordet, tog han fram en dyrk och några andra verktyg för lådornas öppnande. Riktigt, hans tjufinstikt hade icke misstedt honom, han fann alltsammans, Der det lilla skrinet med de gnistrande diamanterna, och der den med penningar fyllda pungen. Med ett vildt, ilsket leende gömde Ribas diamanterna vid sin barm och stack penningarne i sm vida rockficka. Skada att det icke är mitt,, hviskade han rinande, men jag måste visa mig ärlig mot den der grefven, och jag har lofvat att troget bära till honom alltsammans., Verket är fulländadt, den lömska, brottsliga gerningen är utförd. Nu Kan han gå, nu kan han åter smyga sig ur det bus som blifvit besudladt af hans fötter. Hvarför gör han det icke? Hvarför dröjer han ännu i detta rum? Hvartför vänder han sig som oftast till den dörr, bäkom hvilken Natalia slumrar? Han kan icke motstå frestelsen. Om hon än vaknade dervid, måste han ännu en gång se henhe. Hvad har han äfven att frukta af en ung, ensam flicka? Han vill blott än en gång se henne; ingenting vidare. Sakta sköt han rigeln tillbaka, sakta, på låspetsarne, med förmörkad blindlykta smög han fram till Natalias läger, (Forts.