Aftonbladet – 26 januari 1855, sida 1

att göra den anmärkningen, att antagandet af de fyra punkterna var ett steg: som hos czaren motiverades af det stora intresse han har att insöfva Österrike, att neutralisera det så lång tid som möjligt, och att icke genom ett alltför öppet motstånd mot fredsförslagen förlora de sympatier som han förstått att bibehålla för sig i Preussen och i Tyskland i allmänhet. Hau dermed än må förhålla sig, och i afvaktan på att Fredrik Wilhelm visar sig vara en mindre god svåger, en mera politisk konung och en person mindre fallen att fatta sitt beslut först när allt motstånd är för sent — så har nu Piemont biträdt vårt förbund och skall deråt gifva en viss vigt. Vi ville bra gerna att J svenskar också la den er vigt i vågskålen. Vi hoppas att underhandlingar egt rum i detta afseende. Man säger till och med sedan några dagar att de gjort ett steg framåt. Hvilket? Den försökran man ger mig i denna punkt är icke åtföljd af några detaljer. Skulle vissa, till en del helt och hållet eventuella fördelar hafva synts eder diplomati tillräckliga att bestömma Sverge, eller skulle mähända i de fredsvilkor mean föreslagit czaren finnas någon stipulation, som, om den antoges, kunde befinnas direkt och omedelbart fördelaktig för Sverge? Skule det vara på Östersjösidan som man ämn.de att måtta ett bett åt Rysslands område? Jag öfverlemnar åt er dessa gissningar, hvilkas sannolikhet ni kan bedömma bättre är jag. Det är med denna riktning i våra politiska ider som vi börjat året 1855, ett år som å alla händelser icke kan undgå att bli särdeles rikt på stora tilldragelser. Då man kastar en återblick på det förflutna året finner man dervid föga anledning till be låtenhet. Hvad den stora europeiska angeläs genheten beträffar, visar det sig att England och Frankrike blifvit öfverraskade af en fiende, som dertill länge varit förberedd, och att de icke nog hastigt uppfattat den fatala nödvändigheten af en kamp, eller att de börjat: den försent. Österrike har kanhända ej nog; klart insett att styrkan af en genast från bör-jan tydligt förklarad hållning skulle efter all sannolikhet hafva besparat Österrike sammandragandet af en helt annan mera kostsam och: stundom mindre verksam styrka. Det är omöjligt att ej erkänna alla de svårigheter som för dessa tre stormakter uppkomma af deras särskilda ställning, alla de hinder som de hade att besegra för att äfven endast på papperet kunna förena sina fanor. Men man kan emellertid måhända ej alldeles frikänna. dem från bristen på denna sprit som, om: den vinner bataljerna, någongång äfven förekommer dem. De hafva brustit i beslutsam-het, och i detta afseende får utan tvifvel fram-tiden betala det förflutnas skulder. Hvad nå Frankrike enskildt angår, så är gången af vårt ekonomiska system en af de saker som under det förflutna året, liksom förut, varit följda med det största intresset af personer som sysselsätta sig med allmänna. angelägenheter. Fribandeln, inom de gränser som det sunda förnuftet uppställer för hvarje system, räknar isynnerhet bland oss varma anhängare, och detta är särdeles lätt förklarligt i våra södra, företrädesvis vinodlande provinser. Olyekligtvis har frihandeln dock äfven vedersakare, som städse genom sin kredit, sitt personliga inflytande och sin ekonomiska makt sökt ersätta sin numeriska ringhet både i landet i allmänhet och i kamrarne. Dessa vedersakare äro skogsegarne, det vill säga de stora egendomsegarne i Frankrike. Striden mellan de båda lägren har varat länge, den varar ännu, och om den icke gör mycket väsen af sig, så är det endast derföre att ingenting humera gör något väsen af sig i Frankrike; men det är ingen tvifvel underkastadt-att valet som måste göras mellan frihandeln och det mer eller mindre prohibitiva system som varit rådande hos oss ända intill närvarande dag, är en af de mest vitala frågorna för detta land, och en af dem som förr eller sednare skola lifligast uppröra den offentliga diskussionen. Det är af denna anledning som man, såsom jag sade, fästat en särskild uppmärksamhet vid de lagstiftningsåtgärder som under 1854 angått handelsförhållandena med andra länder. Det har icke varit någon brist på sådana åtgärder. Nära femtio dekreter eiler ministeriella beslut hafva infört reformer eller modifikationer i vår tulltaxa, vare sig genom vår regerings egna initiativer eller genom offentliggörande af handelsfördrag med utländska makter. Genom nedsättning i tariffen har en stor del af dessa åtgärder gifvit ny lättnad åt importeller exporthandeln. Men man kan ej annat än med ledsnad anmärka, att det hela af denna lagstiftning haft sin grund vida mer i tillfälliga nödtvång, som spanmålskrisen medfört, än i en verkligt fri-fd uppfattning af handelsfrågan i allmänet. Emellertid är det en sådan uppfattning som