Aftonbladet – 26 januari 1855, sida 1

jag har ända till denna stund varit en svärmisk dåre! Jag tänkte, ack hvad tänkte och drömde jag icke allt! Jag tänkte att alla dessa planer och förhoppningar icke äro så mycket värda som ett enda leende af hennes mun, och att, om hon sade till mig: jag älskar dig! dessa ljufva ord kunde icke gäldas med en kejsarkrona. Kanske, ja, kanske tänker jag det ännu, men jag vill icke mer låta be. herrska mig af sådana föreställningar. Vimåste bort; Natalias lycka fordrar det. Och för öfrigt skall hon nu icke sakna vänner och beskyddare. Det var icke utan afsigt som jag i går visade henne för den förnäma verlden, icke utan afsigt, som jag samtyckte att låta henne göra sig känd som skaldinna. Nu vet man hennes namn, med högt beröm upprepas det på alla ställen, och hela Rom skall svärma för prinsessan Tartaroff och derigenom beskydda och bevara henne. Och dessutom skall jag ännu ytterligare anbefalla henne i kardinal Bernis särskilda vård. Och just i hans hus var hon nära att blifva mördad,, sade Cecil. ,Utan sångaren Carlo skulle hon varit förlorad. Villni alltså lemna henne en beskyddare, nå, så låt det då blifva Carlo.x Grefve Paulos panna sig i mörka veck. Sångaren Carlo älskar henne, sade han. Just derfören, log Cecil. Den som älskar henne, skall bäst veta att beskydda henne. Paulo svarade intet; tankfull gick han upp och ned. Derefter sade han beslutsamt: försegla dessa bref, Cecil. Jag vill bira dem till Natalia. Ni vill alltså ännu en gång återse henne? frågade Cecil, under det han sammanyvek brefven. Ni vill försvåra afskedet för er., pJag vill det, svarade Paulo bestämdt, och