Aftonbladet – 25 januari 1855, sida 2

dem; vi skulle derigenom föras till en vidlyftighet, som måhända redan förefallit en och annan läsare nog stor. Vianse det dessutom för närvarande mindre angeläget att diskutera en och annan detaljfråga i bankväsendet, än att bidraga till att väcka håg och in-tresse för bankväsendet öfverhufvud. Vi inskränka oss alltså till att med några ord uttala ett totalomdöme om det sätt, hvarpå, enligt vår uppfattning, hvart och ett af de nämnda arbetena löst sin uppgift. Hr Nordströms arbete, Afhandlingar hörande till läran om krediten,, har nu omkring ha lftannat år varit i bokhandeln tillgängligt; man borde alltså kunna antaga att det under denna tid hunnit blifva allmänt kändt och läst. Det förtjenar också att blifva det, såsom varande, enligt vårt omdöme, ett arbete af obestridlig: förtjenst. Det vittnar på ett utmärkt sätt ej; blott om författarens vidsträckta beläsenhet,. utan äfven derjemte och i lika hög grad om skarpsinnigt omdöme och sjelfständig uppfattning. I det första kapitlet, om cirkulationen, lägger förf. en säker grund, hvarpå ban sedermera bygger läran om krediten och de olika sätt hvarpå denna kan yttra sig. Hvad som ger detta arbete ett stort värde, är den fullständighet hvarmed det behandlar sitt ämne; särskildt intresse eger det genom den utförlighet hvarmed det behandlar vårt eget lands bankväsende. Stilen är måhända ej alldeles så klar och lättläst som i de två öfriga arbetena. Coquelins arbete )Om Krediten och Bankväsendet,, eger framför alla de arbeten i bankväsendet, hvilka vi känna, ett afgjordt företräde genom den, så att säga, handgripliga klar-het, hvarmed det utreder kreditens och bankväsendets grundbegrepp. För den som, utan föregående bekantskap med detta ämne, önskar erhålla en klar insigt häri, torde ej något arbete med större skäl kunna rekommenderas. För att öka bokens användbarhet har utgifvaren försett den med ett Tillägg,, deri han kompletterar den redogörelse för de förnämsta länders bankväsende, som förf. meddelat. Såsom prof på författarens stil meddela vi följande utdrag, deri han medelst en från Ad. Smith lånad liknelse åskådliggör verkningarne af kreditens användande vid varuutbytet. Produkternas lättade omlopp. Adam Smith ville under en äskädlig bild franroställa beskaffenheten och vidden af de fördelar, sonn ett land, efter hans sätt att se, hemtar af banksed-lars cirkulation och begagnade till den ändan en liknelse, som sedermera gjort lycka i verlden. Denna jiknelse har också otaliga gånger blifvit upprepad, ej blott i statsekonomiska skrifter, men äfven af statsmän och under lagstiftande församlingars öfverläggningar. Vanligen har man användt henne i en mot kreditens utveckling fientlig syftning; det torde nu tillåtas äfven oss att äterkalla densamma, ehuru i motsatt syftning. Författaren till nationernas rikedom sammanfattar i korthet sin tanke i följande ord: Den del af sitt kapital, som en affärsman nödgas behålla inne, till bestridande af förekommande utgif. ter, är ett i fullaste mening dödt kapital, som, så länge det qvarblir på detta ställe och under cenna form, ingenting afkastar hvarken för honom eller hans land. En klokt förvaltad bank sätter honom i ständ att: förvandla detta döda kapital till lefvande och produk-tift, till materialier, verktyg och födoämnen för arbetarne — med ett ord, till ett kapital, som afkastar något både för honom och laridet. Det i omlopp varande guldoch siifvermyntet i ett land, medelst hvilket jordens och arbetets produkter omsättas och fördelas bland förbrukarne, är lika väl ett dödt kapital, som de pengar en affärsman behäller liggande i sin kassa. Det är en dyrbar del af landets kapital, som för landet ingenting inbringar. En bank, som med klokhet och varsamhet ersätter detta guld och silfver med papper, uträttar dermed, att en stor del af det kapital, som annars varit dödt, blir letvande och produktift, blir ett kapital, som ger landet afkastning. Som man ser, är det väsentligen samma ideer, som vi nyss funno hos J. B. Say, hvilken för öfrigt, enligt hvad han sjelf tillstär, ingenting annat gjort, än troget återgifvit sin mästares lära. Låtom oss nu. se, genom hvilken liknelse Adam Smith söker göra. detta tydligt. Det i omlopp varande guldet och silfret i ett land, säger han, kan lämpligen liknas vid en stor väg, hvarpå allt foder och spanmäl, som der skördas, forslas till torgs, men som sjelf ej frambringar ett enda. strä eller korn af det ena eller det andra. Men en: klok bank anlägger (i fail det tillätes mig att använda. en sä väldsam metafor) en väg i luften och bereder: derigenom tillfälle att förvandla de stora landsvägarne: till ängar och sädesfält, samt dymedelst i ansenlig grad öka jordens och arbetets afkastning. Det måste dock medgifvas, att ehuru landets handel och näringar för- kofras, kunna de likväl ej vara lika trygga, när de: böras på pappersmyntets ikariska vingar, som då de; framskrida på guldets och silfrets fasta väg, Oaktadt metaforens våldsamhet, för att nyttja Smiths: egna ord, saknar jemförelsen ej en viss riktighet, med undantag likväl af hvad som beträffar de pästådda farorna af banksedlars användande, hvilka fa-ror under ett väl ordnadt kreditväsende ej skulle vara. sådana eller på lärgt när så stora, som denna bild framställer dem, Men om jemförelsen ock i vissa. hänseenden är riktig, är det likväl tydligt, att Adam. Smith derur ej dragit alla möjliga slutsatser. Han har, så till sägandes, stannat på halfva vägen, och vi bekänna, att vi här ej äterfinna den vanliga blicken hos detta eljest så genomträngande, så mångsidiga och nästan alltid så skarpsynta hufvud. Vigodkänna således jemförelsen, men med vilkor att vidare fullfölja och utföra densamma. Låtom oss då antaga, att vi i stället för våra vanliga vägar på marken, hvarpå alla varor nu fraktas, med ens erhölle vägar som, enligt nyss anförda djerfva hypotes, framginge genom luften och gjorde samma nytta som de vi mnu hafva. Hvad blefve följden deraf? Först och främst kunde, som Smith ganska riktigt anmärker, alla de ansenliga jordsträckor, dem: vi nu nödgas använda till vägar, genast förvandlas: till betesmarker eller åkerfält. Från att ingenting hafva frambringat, skulle dessa sträckor blifva fruktbärande och lemna en tillökning i vårt produktiva kapital, som blefve en ren vinst för landet. Men månne denna fördel vore den enda? Visserligen icke; Sr Ava. Atamrmiseanda AnkKk hyllan da Mn avta e