Aftonbladet – 25 januari 1855, sida 2

ta hon på en gång kände måste besjungas inför verlden! Ett sannt naturens barn, kände honfhos sigfett naturligt behof att i ord, i toner ja, äfven i tårar låta utströmma sin själs känslor. Kardinal Bernis vände sig först till grefve Paulo för att bedja om tillåtelse, att få vända sig till grefvens pupill med en begäran att hon genom en af sma improvisationer ville öfverraska och förtjusa sällskapet. Andra som stodo i närheten hörde detta och förenade sina böner med kardinalens. Och allt flera trängde sig fram, och ailt mer stormande blef bönen om en improvisation; man glömde den firade Corilla, och vände sig med spänd nyfikenhet till den nya, obekanta stjernan. Corilla stod allena, blott kardinal Albani blef hos henne, men hans ömma ord förmådde icke besvärja den afundsjukans rasande storm som genombäfvade hela hennes själ. Från alla sidor öfverhopad med böner, hade grefve Paulo slutligen gifvit sitt samtycke, men öfverlemnat åt prinsessan sjelf att fälla utslaget. Och Natalia? Hon var ett okonstladt naturens barn, som hyste så mycket förtroende, så mycken tilltörsigt och menniskokärlek, att hon alldeles icke kände någon rädsla för denna mängd af menniskor. Hon tänkte: hvarföre skulle jag ej göra dessa goda menniskor, som med så huldrikt deltagande närma sig mig, en liten glädje? Och hvarföre skulle jag darra för dem? Har icke Paulo sagt mig, att jag skulle tänka mig vara i min trädgård, och att det vore träden och blommorna som skådade mig? Nåväl jag vill tänka så, och tala till mina älskade btommor och träd. Hon vinkade Carlo med ett älskvärdt leende till sig, och förd af hans hand ilade båda trappstegen uppföre. Då man nu såg henne der uppe, den späda älskliga flickan i sin fena jungfruliga skönhet, med det barnsliga uttrycket i sina ädla drag, och med de af glädje och hänryckning strålande ögonen, då uppstod ett så stormande bifall; att Natalia lätt ryste tillsamman; och med, ett vänligt leende sade till Carlo: menniskorna äro