Aftonbladet – 25 januari 1855, sida 2

vändande som bytesmedel, äro likväl dermed olägenheter förknippade, så betydliga att detta sätt att åvägabringa produkternas omsättning även i sin tur mäste lemna rum för ett an-j nat. Mången har egna produkter i mängd att erbjuda i utbyte för hvad han önskar, men eger icke mynt — han är då urståndsat; att förskeffa sig hvad han behöfver. Mängen annan har för tillfället hvarken mynt eller egna produkter, men han har kanhända en redlig vilja, krafter och arbetsskicklighet, som likväl tjena honom snart sagdt till intet, om han ej eger tillgång till de råämnen, förutan hvilka han med all sin arbetsskicklighet ingenting kan uträtta. Här förspillas således krafter, som kunnat blifva nyttiga både för honom sjelf och för samhället. En landtman skulle måhända inom några år kunna mångdubbla afkastningen af sin jord, om han för tillfället kunde förskaffa sig bättre åkerbruksredskap, kraftigar: och rikligare gödningsmedel, bättre boskapsafvel o. s. v.; men han saknar mynt, hvarmed allt detta skulle köpas, och hans jordbruk får derför fortfara att stå på samma bristfälliga fot som förut. Låt alla dessa (som vi förutsätta vara personer med redlig vilja och allvarligt uppsåt — om andra är här icke fråga) i utbyte mot de ting, som de behöfva, gifva ett skriftligt löfte om framtida betalning i stället för mynt, som de för tillfället icke ega, och varuomsättningen, som förut ej kunde försiggå af brist på mynt, kommer åter i gång till allas gemensamma gagn och nytta. Emedan likväl dessa enskilda löfien eller förbindelser, af skäl dem vi förut angifvit, aldrig kunna vinna det förtroende att de blifva allmänt cirkulerande, äro banker nödvändiga, som emoitaga dessa enskilda förbindelser och i utbyte för dem lemna sina egna, hvilka man bör antaga vara så solida och tillförlitliga att de emottagas med samma lätthet som om de vore klingande mynt. Bankernas hufvudsakliga uppgift är alltså att befordra kreditens utveckling mellan de enskilde, och taga på sig de förluster, som annars möjligen kunde drabba innehafvarne. af en enskild persons skulförbindelse. Vi kunna härvid ej underlåta att påpeka två omständigheter i -vårt närvarande penningeväsende, som stå i närmaste sammanhang med det här sagda. De hafva visserligen otaliga gånger förut blifvit framhållna såsom de hufvudsakligaste bristerna i vårt lands penningväsende, men tåla icke desto mindre rätt väl vid att ytterligare upprepas. Dessa äro å ena sidan, det sätt hvarpå sedelutgifningen hos oss snart sagdt uteslutande bedrifves (till den grad öfverväger det de öfriga), d. v. s. genom de s. k. diskontlånen; å andra sidan den nästan totala frånvaron af inrikes vezxelrörelse. Båda dessa felaktigheter stå i det närmaste sammanhang med hvarandra. Vi hafva förut sagt, att detär bankernas hufvudsakliga uppgift att befordra och lifva varu-utbytet och produktionen genom kreditens utveckling emellan de enskilta producenterna i samhället. Detta göra de också, då de lemna sina sedlar i utbyte mot de förbindelser, som en producent emottagit af andra i utbyte för sina produkter. Helt annat är förhållandet med de vanliga diskontlånen. Sedlarne gifvas dervid icke i utbyte mot förbindelser, som förbindelsens innehafvare emottagit i utbyte för gjorda förskotter till samma förbindelses utgifvare; de lemnas emot en af låntagaren sjelf utgifven förbindelse. Detta är en väsentlig åtskilnad. I ena fallet är förbindelsen ett bevis på att den person som hos banken presenterar densamma till diskontering (utbyte mot bankens egna-sedlar) afyttrat någon vara eller på annat sätt gjort någon af samhällets medlemmar en tjenst. i utbyte hvarföre han emottagit den förbindelse han hos banken presenterar, att han således på ett eller annat sätt gjort samhället (förestäldt i någon af dess medlemmar) någon tjenst. I andra fallet bevisar förbindelsen ingenting vidare, än att en person (förbindelsens utgifvare) gjort sig det besväret att — skrifva några rader på en papperslapp! Den andra bristen i vårt penningväsende , hvarpå uppmärksamheten ofta blifvit riktad, är den nästan fullkomliga frånvaron af inrikes vezxelrörelse. Detta är ett ytterligare bevis på den obetydliga rol krediten spelar vid varuomsättningen i vårt land. Vexlar äro nemligen i grunden ingenting annat än rörliga fordringar, grundande sig på gjord försträckning af varor eller snnan valuta. Det skulle glädja oss, om vi med detta försök att gifva en allmän föreställning om bankväsendets betydelse och ändamål lyckats inågon mån bidraga dertill, att denna fråga blir omfattad med ett allmännare intresse än den hittills varit. Vi hafva åsyftat att, så att säga, inleda allmänhetens. bekantskap med de i allmänhet förtjenstfulla, i flera afseenden utmärkta skrifter, hvilka vi härmed anmäla och rekommendera till ett närmare studium. Vi betrakta det som ett lyckligt förebud, att inom så kort tid, som föga mer än ett år, tre arbeten blifvit på vårt språk utgifna, om hvilka man utan fara för öfverdrift torde kunna påstå, att de alla på ett utmärkt sätt fylla sin plats. Vi.vilja dermed visserligen icke säga, att vi fullkomligt instämma i alla de åsigter, som någotdera af dem framställer; men de innehålla det oaktadt så mycket sannt och riktigt, att de rikligen belöna den tid man använder på deras läsning och begrundande. Vi kunna här icke inlåta oss i nåSe Ywnänial mranekrning af hvart nah att hland