Aftonbladet – 25 januari 1855, sida 2

Nu kände jublet och den allmänna förtjusningen icke mer några gränser; man såg kardinaler som greto af glädje, och andra, som med högtidliga ord tilldelade välsignelsen åt den stora improvisatricen; och alla ilade att tränga sig fram till tribunen, för att i triumf föra henne ned bland gästerna. Med en hastig tanke på räddning, bröt Carlo sig väg genom den mängd som omrinsade Corilla, och stannade bredvid kardinal Bernis, vid hvars sida Natalia och grefve Paulo befunno sig. Ni ha behandlat lyran som en Apollo, ropade kardinalen till sångaren. Carlo bugade sig leende och sade hastigt: och vet ni äfven ers eminens att det finnes i ert sällskap en ännu större skaldinna och improvisatrice än vår Corilla? Kardinalen hotade honom leende med fingret. vArme Carlo, är det redan så långt kommet,, sade han. Ni är afundsjuk öfver vår förtjusning och vill förminska Corillas rykte, genom att upphöja henne ni talar om. Jag talar sanning!, utropade Carlo, en skaldinna är ibland oss, hvilken sångudinnorna sjelfva hafva invigt, en improvisatrice som mottager sin ingifvelse från sanningens och kärlekens urkälla och hvilken englarne tillhviska rimmen. Och hvem är denna gudabegåfvade konstnärinna, detta sångudinnornas skötebarn ? frågade kardinalen förvånad. Carlo visade på Natalia, och bugade sig nästan ända till jorden för henne. Prinsessan Tartaroff? frågade Bernis förandrad. Att hon är en prinsessa visste jag icke, sade. Carlo, men att hon är en skaidinna, det vet jag med säkerhet. Hvad var det som i detta ögonblick väcktes i den unga flickans själ? Hon kände nu en stolt salig glädje, ock förut hade Corillas triumf likväl gjort henne så sorgsen. Det var som om hennes själ lyft sig på vingar. som om ordet, det rätta ordet trängde-fram på hennes läppar, som om den glädje och smär