Aftonbladet – 25 januari 1855, sida 2

mera stormande och bullrande än sefirerne vår trädgård, och det gör mig nästan ondt i hjertat dervid. Nu närmade sig kardinal Bernis med silfverskålen. Denna gång hade han sjelf öfvertagit att insamla ämnena, och med en vördnadsfull bugning framräckte han dem åt prin sessan, Hon tog med behagligt leende en af de små sedlarne och uppvecklade den. Uppgiften var: Längtan till hemmet! Det var ett ämne, liksom emkom valdt för Natalia, och hvilket återkallade i minnet alla hennes känslor af längtan, kärlek och smärta. Och hon kände hastigt liksom en kall rysning i sitt hjerta, hon såg sig omkring, och kände sig öfvergifven och allena, ty öfverallt såg hon blott främmande, nyfikna ansigten, hvilkas stirrande blickar voro fästade på henne. Hon kände att hon var landsflyktig och förskjuten; en outsäglig längtan efter det aflägsna, obekanta barndomshemmet, kom öfver henne. Måhända förstod Carlo att i hennes ansigte läsa de tankar som bemäktigat sig henne, ty sakta och klagande framströmmade harpans toner likt sorlet af aflägsna minnen som framkalla hemlängtans tårar. Och Natalia, hänförd af dessa toner, förgätande allt omkring sig, blott ihågkommande sin barndoms aflägsna lycka och den sköna qvinna som hon så mycket älskat, begynte att sjunga. Hvad hon sade, hvad hon sjöng, det visste hon icke. Med ögon lågande af inre hänryckning, blickade hon bort i det dunkla fjerran, ech de bilder der visade sig kommo henne att både le och gråta, på samma gån som hennes själs barnsliga oskuld framträdde i ord rika på sorg och förtjusning. Hon gå icke fruntimmernas tårar och männernas för. tjusta blickar, hon hade förgätit alla degga främmande obekanta menniskor, och när det allt högre stormande -bifallet slutligen: erinrade henne om dem och. derag närvaro, då var det slut med hennes hänryckning, då dogo orden på hennes läppar, och med ett vemodigt leende skyndade hon sig att sluta. (Förtg,,