Aftonbladet – 24 januari 1855, sida 2

hemska anblicken af en i nöd stadd postbåt, som dagningen upptäcktes fastsittande i isen utanför hamnen: som någon besättning å båten ej var synlig, trodde man ait folket var förgänget, helst nägot hvar ej kunde föreställa sig möjligheten af att en båt i ett sådant stormväder med snöyra och köld, som natten till den 30 sistl. December var rådande, kunnat berga sig ute på sjön. Men småningom stack det ena hufvudet efier det andra upp öfver bätrelingen, till den lifligaste glädje för alla, som äsågo det. Förloppet af denna postbäts resa, hvilken kan räknas bland de förfärligaste resor, som någonsin varit gjorda, var följande: Den 29 December på morgonen afseglade Ölands ordinarie postbåt, förd af skepparen Johan Nilsson, till Böda, efter att hafva i storm och köld onsdagen den 27 hitfört post. Vinden var NNV, Jaber kultie med jemn köld. Hela-dagen hölls VSV kurs. I skymningen trodde man sig vara 4 mil SV från Stora Carlsö. Vinden drog sig nu mera V, och kl. 6 var den full SV med tilltagande kultie. Alltså vändes Nordvart, under hopp att kunna ligga upp under Ölands norra udde. Vädret ökade sig alltmer, och snart var det full storm med stark snöyra. Att nu söka Gotland var icke möjligt, således fortsattes till kl. 12, då vinden spang NV med en sådan väldsamhet att förmasten bräcktes och gick öfver bord tillika med seglet. Båten, utan segel, kastade sig nu tvärs i sjön och öfverspolades oupphörligt af brottsjöarne. Faran var stor, och enda räddningen bestod i att hastigt få seglet åter hissadt. Detta var dock ej lätt i ett sådant väder, och dä, ehuru 2 man jemnt öste, bäten var ständigt till hälften fylld med vatten. Men, genom stora ansträngningar lyckades det att få akterseglet flyttadt förut, och, bottenrefvadt, äter hissadt. Nu måste värdas åt Gotlandskusten. En lika farlig fiende som stormen tillkom nu, nemligen kölden. Hvarje sjö, som öfverslog båten, nedisade den och besättningen. Skepparen, hvilkens mod och rådighet tilltog med faran, anordnade så, att en af besättningen bortslog isen ä de ställen, som voro åtkomliga, 2:ne andra öste, och sjelf styrde han bäten, som med pilsnabb fart, mellan brottsjöarne, ilade mot land, — Kl. 4!, bemärktes bottenbrytningar (förmodligen af det farliga Skarlakansgrundet utanför Tofta) förut. Att styra in i dessa hade varit en säker död. Således måste man änyo vända till sjös. Ännu en timma hölls ut; men nu voro krafterna uttömda. Öfveransträngningen vållade utmattning. Bäten ville ej heller längre vaka, och hända hvad som helst, land måste angöras. Åter vändes mot land. Till all lycka klarnade snötjockan, och, efter en timmas länsning, upptäcktes ett ljus ur ett fönster på Klintehamn, hvilket vägledde den lille, trötte seglaren in i isen, några hundia famnar från Klintehamn. Omöjligt var det visserligen för de uttröttade att komma i land, men de voro glada att vara det så nära, att, då dagen kom, menniskohjelp kunde påräknas. Likväl kändes nu kölden för de arma menniskorna alltför bister. De genomvåta kläderna fröso allt närmare kroppen, och snart skulle den ene efter den andre ha stelnat, och af trötthet insomnat — sannolikt för alltid — om ej skepparen anbefallt att alla borde lägga sig tätt sammanpackade på botten i bäten, höljande öfver sig det föga värmande isomklädda seglet. I denna ställning afvaktades den efterlängtade dagen. Straxt på morgonen, då båten blef synlig, utsändes från hamnen en mindre bät, och kl. 10 voro alla räddade. Få timmar sednare, hade räddning icke varit möjlig, ty vinden gick mera nordlig och båten hade drifvit från land. Beklagligen hafva dock de raska roddarnes händer och fötter blifvit af kölden skadade, och skepparen Johan Nilsson — densamme, sam var med under bätföraren Anderssons befäl på St. Carlsö, der denne ädrog sig döden under den förfärliga orkanen den 29 Januari 1849 — klagar öfver lidande i bröstet, hvadan menliga följder för dessa raska postförare kunna, ty värr, vara ati befara. För enhvar, som betraktade väderleken ifrågavarande natt, synes det högst öfverraskande att denna postbåt då kunnat berga sig ute på hafvet, och, näst Guds hjelp, kan deras lifs räddning tillskrifvas ett beundransvärdt mod, skicklighet och största ansträngningar.,