Aftonbladet – 24 januari 1855, sida 2

han så gör. Jag påminner mig en angenäm dikt af er hr kardinal, det är en klagande herde, som hållar sin älskarinna för en gudinna, emedan hon är ovanligt skön, och slutligen är hon ingen gudinna, utan tvärtom motsatsen, en riktig liten furie, som icke eger något skönt mer än sitt ansigte. Akta er hr kardinal, att det ej går er på samma sätt som med herden i ert älskliga poem. Kardinalen åhörde, liksom berusad, hennes barnsligt naturliga, glada och skämtande ton; med oförställd beundran skådade han in i detta späda, rena ansigte, öfver hvars drag ännu icke något sorgens eller bekymrens moln framtågat. Utan något svar tog han hennes arm och vinkande grefve Paulo att följa sig, förde han prinsessan till damernas krets. Bakom de tillslutna förbängen, som dolde den hemlighetsfulla nischen, hade det emellertid blifvit lifligt. Beställsamma tjenare skyndade af och an för att tända lampor, ordna blommor, festoner och draperier. Det syntes som hade man här inrättat en liten teater, och den stora väggmålningen, som bildade skådeplatsens bakgrund, bar äfven helt och hållet utseende af en dekoration. På gidan om denna plats var äfven ett förhänge som ledde in till ett större rum, som tycktes vara ett slags garderob. En stor å båda sidor belyst spegel hängde i midten af rummet, och framför den stod en ung qvinna, betraktande sig med största uppmärksamhet, i det hon jemkade sin toilette med att sätta än en schleif, än en blomma i ordning. Det var påtagligen hon, som skulle framställas på teatern, hela hennes klädsel förrådde det. Det var ej den klädsel, som modet föreskref och hvilken de förnäma romerska damerna buru; det var en idealiserad grekisk kostym, som syntes egnad att ännu mer framställa hennes yppiga och lockande skönhet. Beskådande sig framför spegeln, mumlade hennes läppar dervid sakta ord, i det hennes ögon stuniom sväfyvade ifrån spegeln till ett