Aftonbladet – 23 januari 1855, sida 2

liga och ödmjuka; då var allt fröjd och lycka, och alla som sågo den sköna frun, visade henne den djupaste vördnad. Hvar befanns hon nu, denna oförgöätliga qvinna, denna hennes längtans och hennes kärleks föremål; hvarföre hade man bortfört henne ur detta hus med sin snö rundt omkring och sina isblommor på fönsterna? Hvar låg detta fordna hem, hvar skulle hon med sina tankar söka det? Hvad språk hade det varit, som hon då för tiden talat och ännu: hemligt i sitt hjerta upprepade, ehuru ingen af hennes omgifning eller tjenare förstodo det? Och hvarföre hade äfven hennes vän och beskyddare, ban, som fört henne hit och alltid varit med henne, hvarföre hade äfven han helt hastigt ställt sig såzom förstode han icke detta språk? Och just som hon tänkte på honom, denne vän och beskyddare, syntes hans höga gestalt, med det ädla ansigtet, den stolta örnblicken och den djerfva hvälfda pannan, komma gående utför en alle. Den unga flickan flög upp ifrån sin plats och ilade honom till mötes. Huru bra att du kom Paulo,, sade hon I ifligt, i det hon räckte honom sina små händer. Jag måste fråga dig något, fråga nu senast! Sög mig Paulo, säg fort, huru heter Jet språk, som vi förut talade med hvaranira, och hvarför hafva vi, sedan vi a ill Rom, .upphört att tala det? Paulo rynkade lätt sin panaa, men då han såg i hennes sköna, af spänd nyfikenhet lifrade ansigte, försvann hastigt detta drag af nissnöje, och i det han leende hotade henne ned fingret, sade han: Alltid åter samma fråga, Natalia, och likäl har jag så ofta bedt dig att glömma det örflutna och blott lefva i det närvarande, nitt hulda, söta barn! Det förbigångna är