Aftonbladet – 23 januari 1855, sida 2

vira hennes fina rena panna. Med hufvudet tillbakalutadt ibland qvistarne, hvilade hennes sköna gestalt med ett obeskrifligt behag uti en till hälften liggande ställning. En hvit, genomskinlig klädning föll i lätta veck ned till de små framsträckta fötterna, som betäcktes af guldstickade tofflor. En purpurfärgad ros var fästad vid hennes bröst och bildade en älsklig kontrast till hennes kinders milda rodnad. 1 hennes yppiga armar hvilade en cittra; hon hade nyss sjungit, men nu var sången förstummad, och hon blickade upp till molnen, hvilkas långsamma tåg hon med drömmande ögon följde. Ett leende omsväfvade hennes ungdomsfriska läppar; hon log som endast oskulden och lyckan le. Hon drömde; angenäma, tjusande bilder drogo förbi hennes själs ögon; hon drömde om ett aflägset land, i hvilket hon fordom varit, om ett aflägset hus, uti hvilket hon lefvat. Det hade varit skönare och praktfullare än det hon nu bebodde, men det hade icke egt denna blåa, luftiga himmel, dessa blommor och träd, dessa myrtenbuskar och näktergalssånger, och på några korta sommardagar hade följt en lång kall vinter i sin hvita svepduk och sitt styfva istäcke och med fantastiska blommor af frosten målade på fönsterrutorna. Och likväl, likväl hade det derborta gifvits en sol, för hennes hjerta mer värmande än denna Italiens, och vid hvars hågkomst en glödande purpurrodnad ännu beläckte hennes kinder. Denna sol hade lyst emot henne ur en qvinnas ömma blickar, en jvinna, hvilken hon hade älskat som sin beskyddarinna, sin goda engel, sitt allt. När lenna qvinna besökte henne i det ensliga hus on då för tiden bebodde, då förklarades allt omkring henne, då spred sig ett glädjeskimner öfver allt som omgaf henne, och till.och ned hennes gamla buttra tjenare blefvo vän