Aftonbladet – 23 januari 1855, sida 1

organisation och arbetsordning bestämdes genom grundlagsbud (17 och 22 6 R. F-.). Emellertid tyckes detta förhållande, hvilket är af en så omätlig vigt för lagskipningen och de många rättsökande, helt och hållet hafva undgått den nuvarande justitieministern, hvilket synes vara desto mer anmärkningsvärdt, som han sjelf varit en ansedd ledamot af högsta domstolen och i sådan egenskap säkert deltagit uti det tillstyrkande utlåtande som utan tvifvel blifvit från samma domstol inhemtadt förr än Kongl. Maj:t till Rikets Ständer i detta ämne aflät sin nådiga proposition. :Någon saknad af materialier för en förnyad proposition syneg också desto mindre kunna förebäras såsonr ursäkt för den ministeriella likgiltigheten i detta fall, som det är bekant, att redan under framlidne hans excellens Törnebladhg förvaltning af justitieministerembetet, förslag från ledamöter i högsta domstolen afgåfvos till en förändrad organisation, om hvilka vi förmoda att hr grefve Sparre eger kännedom. Ett af dessa förslag lärer gått derpå ut, att högsta domstolen med ett till sexton ökadt antal ledamöter, deraf tolf alltid skulle vara tjenstgörande, borde bilda tvenne divisioner, en talrikare, bestående af sju tjenstgörande ledamöter, som skulle afdöma alla tvistemål och brottmål, hvilka omfattade tillämpningen af civil-, kriminaloch kyrkolag samt skiftesstadgan och hemmansklyfningsförordningen med dertill hörande författningar. Den andra, bestående af fem tjenstgörande ledamöter, skulle afgöra alla sådana tvister, hvilka rörde tillämpningen af krigslag eller till en del genom ekonomisk lagstiftning tillkomma förordningar, såsom tullförfattningarne, bränvinsbränningsförfattningen, skogsförfattningarne, boställs-ordningen, beskattningslagarne (8. k. kammarrättsmål) m. m., samt de besvärsmål, som kunde anses böra öfverflyttas från konseljen till högsta domstolen. Ett annat förslag framlades äfven, med den syftning att domstolens ledamöter skulle ökas till aderton eller tjugu och bilda tvenne lika talrika divisioner, hvilka voro så till sägandes fristående, d. v. s. icke sammanblandades med hvarandra, så att de icke, såsom enligt det förra förslaget, skulle i tur eller vid uppkommande tillfälliga förfall alternatift tjenstgöra, än på den ena, än på den andra divisionen. Antalet borde utgöra sex på hvar division, med adjunktion såsom den sjunde af den revisionssekreterare som föredrog ärendet och hvilken då skulle vara berättigad att såsom ledamot med sin röst deltaga i afgörandet och följaktligen i alla af honom föredragna mål yttra sin tanka till protokollet (sådant sker, som bekant är, nu endast i s. k. revisionssaker, d. v. s. från hofrätterna genom ordentligt sökande enligt 30 kap. i I och 6 6 R. B. komna mål, utan att föredragande likväl deruti eger någon röst). Den ena divisionen skulle afdömma ensamt alla civila tvistemål, ehvad de inkommit genom revisionssökande eller besvär, samt alla med dessa sammanhang egande mindre brottmål, äfvensom skiftesmål. Deremot skulle den andra divisionen öfvertaga alla öfriga kriminella mål samt förbrytelser mot både allmän lag och speciella författningar, äfvensom alla ärenden som till en del eller helt och hållet kunde subsumeras under den ekonomiska lagstiftningen, samt kammarrättsmål och s. k. kabinettsärenden; och skulle å hvardera af dessa divisioner tre eller fyra ledamöter ambulatoriskt åtnjuta tjenstledighet. Begge dessa förslag förtjena utan tvifvel, bvar för sig stor uppmärksamhet och skulle säkert om de kommer till verkställighet medföra en oberäkneligt stor vinst för lagskipningen, och följaktligen för hela landet. Utan att framlägga förslagens motiver eller detaljer (hvartill vi för ögonblicket sakna till, kan naturligtvis icke något bestämdt omdöme öfver det enas eller andras företräde Oss förefaller det likväl som det sednare skulle leda till mera enhet och konseqvens, än den sammablandning af olika ärenden som i mer eller mindre mån måste blifva en följd af det förra. De egentliga tvistemålens uteslutande föredragning på en division och dennas befrielse från deltagande i konseljerna (för nådeansökningar och kabinettsmål) torde jemväl i väsentlig mån böra befordra sakernas skyndsammare afgörande och tillika lemna en rymligare tid för deras noggrannare scruftinerande. En obestridlig vinst vore det äfven, om revisionssekreteraren blefve röstegande i