Aftonbladet – 18 januari 1855, sida 3

att erfara denna sanning; äfven den timma slog då hennes höghet skulle böja sig för en ionu högre makt, då hon, som i tjugu år hålit spiran i sin hand, skulle gå att aflägga räkenskap inför alla konungars konung. Hon led mycket den arma kejsarinnan, hon led ehuru hon hvilade på sidenkuddar och ett guldstickadt purpurtäcke betäckte hennes skälfvande lemmar. Och hon var ännu icke blifven gammal, knappt femtio år, och hon älskade ännu lifvet så brinnande varmt. Sitt hela kejsarrike hade hon gerna gifvit om det blifvit henne förunnadt att ännu njuta några korta lyckliga lefnadsår. Men döden låter icke muta sig; vid grafvens rand blifva kejsaren och tiggaren åter lika — båda lika vanmäktiga. Hennes gunstlingar, dessa hofvets höga herrar, hvar voro de nu? Hvarföre stodo de icke omkring sin kejsarinnas läger, hvarföre voro de icke der för att genom påminnelsen om de dem visade välgerningar bortskrämma de förfärliga minnen som trängde sig på henne? Hvar voro de nu alla dessa store? Ingen af dem var hos henne. De hade alla skyndat bort att kasta sig i stoftet för Peter, för att hylla honom, och derigenom försäkra rig i besittningen af sin storhet och sina rikedomar. Med glada ansigten ilade de till Peter, och för honom knäböjande prisade man Gud som ville göra riket lyckligt, i det ban förtrodde dess öde åt den ädlaste ochupphöjdaste herrskare, i det han lade deras väl och ve i Peter den tredjes hand. Men hvar voro Elisabeths vänner, de som gjort henne till czarinna? Hvar var Lesiocq? Honom hade czarinnan landsförvist till Siberien. För svag-att motstå förtalet och hans fienders böner, hade hon, för att sjelf få ro, uppoffrat honom; och i samma stund som hon hbjertligt räckte honom handen och kal