Aftonbladet – 18 januari 1855, sida 3

var anförtrodd åt hans styrelse. Tack vare denna sällsamma guvernör, vände Carolinss invånare upp och ned på sakernas ordning, såfvo om dagen, vakade om natten och egnade alla sina krafter till uppsökande af de råaste njutningar. Då expeditionen ditkom vid middagstiden, fann den hela staden försänkt i djup sömn. Man trodde sig en stund ha kommut till en af dessa förtrollade städer, o hvilka de österländska sagorna berätta. På aftonen bivistade Castelnau och hans följeslagare en bal hos en af stadens roagnaIter. Den unge kommendanten, rmed sabel och pistoler i bältet, var närvarande, och pisken var fördig att straffa den soldat eom skulle vägrat att komplettera orkestern, eller som ej skulle tagit del i orgien. På en beIfolkning af 800 personer räknade Carolina endast två gifta qvinnor. T:lläggom att detta näste, der all själsoch kroppskraft går under i utsväfningar, beständigt oroas af de vilda Chavanterna, som midt i staden massakr-rat några at dess invånare. Qvinnorna kunde ej bege sig utom murarne utan militörisk esko:t. Dessa gränszoner, der den civiliserade renoiskan kommer i beröring med vildin, erbjuda dessutom betraktaren många andra drag som väl förtjena hans uppmerksamhbet. Han påträfar der de mest sällsamma lefoadsförhållanden. Castelnau berättar ett sådaut ut det märkvärdigaste slag. Det är en episod om en ung brasiliansk koloni t som u;pslegit sina bopålar mellan wvå menniskoärande stammar och som har sin trygghet endast och allenast i den fiendskap som han vet råda emellan hans fruktansvärda grannar. Om de skulle komma i godt förständ med hvarandrav, anmärkte han helt lugnt till de franske resanden, skulle vi: ofelbart bli nedhuggna, men det är föga sannohkt att det någonsin kommer till ired dem emellan.s Och stark i detta sitt sätt att se saken, roade han sig åt sin hustrus och sina barns skrämsel då de hörde kannibalernas skrän i de närbelägna skogarne. Vi följa ej expeditionen på Tocantins vatten midt ibland de forssar och faror som farten på denna vilda fiodd erbjuder. Vi vilja endast några ögonblick dröja med dem i missionen Boa Vista, der en fattig italiensk munk Frey Francisco gaf ett af dessa skådespel som Sristendomen ensam har förmått visa verlden. Han hade ej anländt till detta ställe förr än år 1841, och straxt derefter hade likväl hans rykte så spridt sig i ödemarkerna norr om Goyas, att hans mission efter tre år räknade ett antal af 2 å 300 hushåll och vid pass 1.500 själar. De nykomne härstammade hufvudsakligen från byarne vid Tocantin, men ett mycket stort antal hade färdadts genom Marahavs ödemarker för att komma och lefva under hans styrelse. Pater Frey Francisco ingaf den djupaste vördnad. Denna oinskränkte herrskare, af omkring 40 års ålder, egde intet, lefde endast af allmosor och gick med nakna fötter. Han var en utmärkt ryttare, tyglade med skicklighet en yster häst; hans hufvud betäckt med en liten kalott, hans sköna svarta skägg, hans långa svarta rob, uppfästad omkring lifvet med ett rep, gåfvo honom ett imposant utseende, och en ofantlig muskö t som han medfört från Italien och som han alltid bar i handen var tiilräclig att drifva på flykten en hel bys befolkning. Med allt detta hade han ett barns enfald, den mest godsinta glädtighet och ett outtömligt förråd af menniskokärlek. Midt bland det allmänna sedeförderfvet i det inre af Brasilien utmärkte sig Boa Vistas invånare genom renheten i sina seder. En qvinna, som ej velat afstå från sitt regellösa lif, bade blifvit utjagad från staden och hennes hus uppbrändt med missionärens egen händ. Castelnau hade på förhand låtit tillkännage sin ankomst till Boa Vista, och knappt hade de resande närmat sig missionärens boning, som var belägen på sluttningen af en kulle, vid foten af en skön palmskog, förr än de möites af stora piroger, som af alla krafter roddes emot dem. De förde missionärn i egen person och större delen af ställets notabiiiteter. Frey Francisco tryckte varmt Castelnau och hans följeslagare i sina armar, och öfverfyllde deras farkoster med matvaror och vin. Frey Francisco var derpå sina gäster följaktig under deras utfärder i trakten. De besökte med honom Apinagindianernas aldeas. Dessa indianers bostäder, klädedrägt, seder och bruk samt karakter skulle kunna ge anledning till många skildringar af intresse, lkaså Chavamterna hvilkas ödemarker Castelnau sedan genomreste; men alla dessa detaljer skulle föra oss allt för långt. Vi tilläga derföre endast att Castelnau från denna utfart mot norden återkom välbehållen till Gayas, derifrån han efter några dagar anträdde sin resa mot vestern. Han behöfde sex veckor för att tillryggalägga de 150 lieues, som skilja Gayas från Cuyaba, en resa, som visserligen kronans kurirer göra på 30 dagar, men så drifvas de också af en för dem alldeles egen stimulus, atgigtolt om 50 piskslag för hvaje dags dröjsmål. Cuyaba är hufvudorten i provinsen Matto Grosso, på en gång den största, den rikaste och den minst befolkade af Brasiliens provinser. Genomskuren i norr och söder af Amazonflodens största tillflöden, betäckt med skogar, som skulle gifva skeppsvirke till alla Europas flottor, frambringar dess jord, som endast väntar på menniskohanden för att betäcka sig med alla tropiska kulturarter, af sig sjelf dyrbara medicinska droger, sådana som Sassaparill och Ipecacuanha och gömmer guldoch diamantådror af en obeatt erfara danna ganning