Aftonbladet – 18 januari 1855, sida 3

lägga, att deras farhågor för den svenska soc kerimporten grunda sig på den enda tillfäl ligheten, att införseln härifrån af denna vara åren 1845 och 1846, öfversteg en half mil lion skålpund, fastän densamma både föru och efteråt aldrig något år uppnått 250,000 q samt stundom helt och hållet uteblifvit. Oct denna kolossala, införsel under åren 1845 och 1846 var likväl blott en femtedel af hvad norrmännen i allt fall måste af samma vara hemta från främmande länder! Ännu en fjerde fråga, i hvilken norrmännen sökt inskränka handelsförmåner, på hvilka svenskarne med skäl kunna göra anspråk, är den om transitohandeln mellan Sverge och Norge. RBättigheten att transito föra varor öfver ett lands område till ett annat, hvilken knappt någon enda stat i Europa nekar den andra, tillåtes icke af norrmännen i afseende på Sverge. Förevänningen till denna vägran hemtas deraf, att mellanrikslagen icke innehåller någon bestämmelse derom; men till och med 1846 års tullkommitå var ense i den åsigt, att nämnde lag icke lade något hinder deremot, om blott nödiga kontroller, genom de resp. tulistyrelsernas försorg, dervid iakttoges, samt intog en uttrycklig bestämmelse om dess tillåtlighet i det af kommiten afgifna förslag till ny lag för de ömsesidiga handelsförhällandena. Det är eget nog att läsa följande yttrande af denna kommit: Det har emellertid ingalunda varit kommitens åsigt, att ett sådant band på samhandeln (förbud emot transitorörelsen) kan, från någom synpunkt, vara nödvändigt, än mindre ändamålsenligt, ja, man går till och med så långt, att man antager, det tillåtelsen att landvägen, likasom sjövägen, utföra utländska, oförtullade varor från det ena riket till det andra, borde existera utan hänstende till om varuforslingen rikena emellan för öfrigt i någon riktning blefve gynnad; ty imotsatt fall skulle varuforslingen mellan de förenade rikena vara mera inskränkt, än den är emellan för hvarandra alldeles främmande länder, emellan hvilka ett transitosystem nästan öfverallt! är gällande, —; det är mörKvärdigt nog, säga vi, att läsa detta för 8 år sedan afgifna yttrande, och likväl finna nämnde förbud från norska sidan ännu vidmakthållet, ja försva radt — såsom man nyligen sett i Kristianiaposten — väl icke till principen, (hvarom den nämnda författaren dock iakttog tystnad) men till lagenligheten, liksom det vore något hinder för en välvillig nation att gå en annan till mötes i en så billig sak, när icke lagen uttryckligen förbjuder en dylik rörelse. Det är äfven intressant att se, huru samma tidning, med anledning af Rikets Ständers vid nästlidne riksdag enhälligt tillstyrkta bifall till representantens från Jemtland N. Larssons motion om en sådan rättighet för båda nationerna, söker drifva den satsen att konungen icke, på Norges vägnar, skulle kunna gifva sitt samtycke dertill, emedan en dylik tillåtelse vore stridande mot mellanrikslagen, och konungen i dylika fall icke eger utfärda provisoriska förordningar i den ekonomiska lagstiftningen. Kristianiaposten är således mera norsk än sjelfva hr Lange! Också har detta hinder för en loflig transitorörelse till Sverge med hvarje år vunnit allt större intresse för Norge, då icke blott genom de lägre tullumsälderna i detta land, utan äfven den snabbare kommunikation med vestern, som de norska sjöhamnarne erbjuda flera af våra nordvestliga provinser, en betydlig del af vår nförsel tager sin väg öfver Norge. Detta orde väl äfven vara en hufvudgrund till det ;å ofta anmärkta, besynnerliga förhållandet, utt ett land med 17, millioner menniskor kan nafva en större tulluppbörd än ett folk af 31, nillioner.