Aftonbladet – 18 januari 1855, sida 3

Grefve Rasczinsky var en af de få hvilka kände czarinnans hemlighet och som fick följa med på färderna till villan. Elisabeth satte fullt förtroende till honom, ty hon kände honom såsom en tystlåten adelsman, och värderade honom dubbelt högre, emedan hon bemärkt, att han tycktes ömt älska hennes dotter, detta sköna blomstrande barn, och att nan alltid var gladast då han sjelf likt ett varn skämtade och lekte med den späda furstedottern. Rasczinsky, vi vilja fara ut till Natalia, sade Elisabeth då han inträdde. Grefvens ansigte strålade af fröjd. Och får jag ledsaga ers majestätr, frågade han hastigt. Czarinnan skrattade. Huru häftig ni är,; sade hon. Man skulle kunna tro attni vore en dödligt förälskad, suckande herde, och att det gällde att uppsöka er ömma herdinna, i stället att det endast är fråga om att anmäla hos ett elfvaårigt barn dess moders ankomst. Ers majestät,, sade grefven leende, jag är icke förälskad, men jag tillber detta barn såsom min goda engel. Jag skulle aldrig i Natalias närvaro kunna göra eller ens tänka något dåligt. Hennes anlete är så rent och oskyldigt, att man inför detsamma slår ned ögonen, och när hon med sina stora, djupa och likväl barnsliga blickar ser på mig, då villjag liksom nedsjunka och anropa om hennes förbön hos S:t Nikolaus, min skyddspatron. Ni har säkert icke mycket att hos honom afbedjar, sade Elisabeth, ty ni syndar icke mycket. Ni är mitt hofs stolthet, och efter hvad man sagt mig, ett verkligt mönster af alla ridderliga dygder. Förblif sådan, och hvem vet min unge, sköne grefve, hvad framtiden ännu kan beskära er. Älska min Natalia nu såsom en fridens och oskuldens engel, låt henne uppväxa sådan, och sedan —