Aftonbladet – 18 januari 1855, sida 1

den mångsidiga tolkning, hvartill den högst sväfvande och ihåliga nya redaktionen af 36 S R. F. lemnar fältet öppet. Detärframför allt i sistnämnda hänseende gom det ifrågavarande regeringsförslaget synes oss vara både anmärkningsvärdt och fruktansvärdt. Man ir icke skrifva grundlagar på samma sätt som diplomatiska noter. Obestämdhet må ara en förtjenst hos de sednare, den är den reta brist hos de förra och utgör ensam tillräckligt skäl att förkasta ett sådant förslag i en vigtiga fråga. Vi medgifva gerna, nu såsom förr, att åtskilliga stadganden i vår nu gälland tryckfrihetstag äro både ofuilkomliga och alltför reglementariska att beböfva omgärdas af grund: lagshelgd; och vi skulle säledes ingenting aft att erinra mot ett förslag till dessss uteslutande ur trycktiheisf rordsingen ; men deremot anse vi svenska folket icke under något vilkor kunna eller böra m:dgifva att destsdden, som betrygga sjelfva tryckfriheten och s utöfning inom behöriga gränser, komma att utstrykas ur grundlagarne, med obestämda hänvisningar till andra lagar eller stadgade ordningar,, om hvilkas beskaffenhet man sväfvar i fullkomlig okunnighet. Vi snse för tilfsilet ötverfödigt att närmsre utveckla argumentstonen i detta hänseende, emedan vi oligen mårga gängor innan afgörandets iimma äterkomma til denna sak. Vi åtnöja oss nu endast med att enmärks, att det från regeringen utgångna olyckliga förslaget blifvit hvilande på Rikets Ständers bord endast genom lottospelets tur för de konservativa inom konstitutionsutskottet ; hvarförutan det sannolikt redan vid denna riksdag blifvit förkastadt af alla fyra riksstånden, Vi tillägga att det ingifver föga förtroende för junkerpartiets ömhet om grundlagen och vårdnad om friheten, att samma förslag blifvit tillstyrkt af detta partis förnämsta ledamöter inom konstitutionsutskottet; äfvensom vi med en verkligt sorgbunden känsla anteckna, att konungen i sitt trontal. vid riksdagens slut lagt en särskild vigt uppå antagandet af ett så i alla hänseenden hotande och bristfälligt förslag att i väsentlig mån bortskänka måhända den dyrbaraste, åtminstone den mest verksamma frihet, våra grundlagar inrymma åt svenska folket — en frihet som icke blott rörer den af särskilda stånd och klasser sammansatta 1gstiftningen, utan hvarje iodivid i samhället, den högsta som den lägsta, och som innefattar, om icke den erda, åtminstone den starkaste garantien just för de medborgare, hvilka äro uteslutna från deltagande i representationen och stiftandet at de lagar, dem de åläggas och äro pligtige att lyda. 2. K. Mi:ts proposition angående ändring i 39, 40 m. fl. 8 i regeringstormen och 4, 6 m. fl. 66 i riksdagsordningen, i afseende på riksstyrelsens förande då konungen är sjuk eller utom sina riken vistas m. m. genom kronprinsen eller andra prinsar af det kongl. huset. Denna proposition har haft det missödet att blifva afstyrkt till och med af konstitutionsutskottet samt afslagen af borgareoch bondestånden, ehuru den, af skäl som svårligen kunna betecknas såsom härledande sig från någon annan grund än en viss grannlagenhetskänala, blifvit förklarad hvilande hos ridderskapet och adeln samt presteståndet. Anm. Propositionen är. som bekant, föranledd af det för svenska regeringen och åtskilliga andra misshaghga sätt, hvarpå riksstyrelsen för närvarande, enligt niksakten, skall sammansättas då konungen är sjuk eller reser utrikes m, m., för hvilka händelser en s. k. interimsregering, bestående af 10 svenska ock 10 norska statsråd, skall med konungslig makt och myndighet föra de begge förenade rikenas regeriog, icke blott i för dem gemensamma, utan äfven i hvarje rike särskildt rörande ärenden, med undantag för ett par jura majestatica att förläna, adligt stånd och utdela riddarevärdighet.n Ehuru vid de tillfällen under 1852 och 1853, då den i riksakten föreskrifna interimsregering fuogerat, oss veterligen icke någon märkbar olägenhet deraf försports, utan styrelsen då såsom eljest, ja kanske mer än eljest, gick sin jemna gång, så att åtminstone de s. k. målen afgjordes med större skyndsamhet, säkert med ett lika noggrannt aktgifvande på lagar och författningar, ja troligen i formelt hänseende med färre anledningar till anmärkning, — så vilja vi likväl medgifva att antalet af de s. k. regenterna är öfverflödigt stort, och att det innefattar ett slags anomali att då konungen, vid de tillfällen då han går utrikes i fält, eller till aflägsnare inrikes orter reser, kan förordna kronprinsen eller någon ennan prins af sitt hus till främste ledamot i regeringen, Hans Maj:t saknar denna rätt då han eljest reser utrikes eller af sjukdom hindras att sjelf utöfva riksstyrelsen. Detta är likväl allt hvad som möjligen torde behöfva eller böra bringas till öfverensstäm