Aftonbladet – 18 januari 1855, sida 1

Alexis satte sig på en taburett vid Elisabetbs fötter! och berättade om den sköna Eleonora!s och de förbannelser hon utstött. Åh, oförnuftigt,, sade Elisabeth med en axelryckning, huru kan man framställa en så dum bön till den gode Guden. Jag tänker aldrig gifta mig, och derföre aldrig få någon dotter som man skulle kunna knuta. Men under det hon så talade, blefvo hennes ögon hastigt stirrande, och hennes kinder bleknade. Hon Jade sin darrande hand på bjertat, — tårar störtade från hennes ögon. Hon hade känt en rörelse under sitt hjerta. Himlen sjelf, syntes det, ville straffa hennes lögnaktiga ord. — Elisabeth kände att hon skulle blifva mor, och Eleonoras ord uppfyllde henne med fasa och förskräckelse. Vanmäktig sjönk hon i Razumovskys armar. — . Några veckor gednare firade man i Petersburgs kejsarepalats en stor och lysande hoffest. Det var icke nog att Elisabeth i hertig Peters af Holstein person valt sig en efterträdare, hon måste äfven gifva honom en gemål, för att befästa tronen genom en blomstrande afkomma. Hon valde åt honom prinsessan af AnhaltZerbst, den unga och sköna Sophia Augusta, hvilken vid öfvergången till grekiska religionen erhöll namnet Catharina. Det var den unga tyska prinsessans förmälningsfest med Rysslands tronföljare som man firade; en lysande och förtjusande fest, ty man såg der två fruntimmer af en hänförande skönhet, Elisabeth, den regerande kejsarinnan, och Catharina, den tillkommande. Den ena, prålande i glansen af det närvarande, den andra, omstrålad af framtidens gloria. Man skådade i den ungdomliga Catbarinas ansigte och sökte att på den höga, majestätiska pannan läsa de förhoppningar som Ryssland kunde våga att fästa vid henne. Jet var alltså en fest för det närvarande och det tillkommande, som man firade, och de store bugade sig ödmjukt för den nya stjerna som lyste emot dem, på samma gång som de