Aftonbladet – 17 januari 1855, sida 2

agsman tillhörde han städse regeringens parti, en sysselsatte sig dock kelst med de finanella frågorna och hade rörande dessa, säreles hvad bankväsendet beträffar, både sunda ch liberala åsigter. klan var en varm beyrdrare af realisationen och tillvann sig, uner sin långvariga befattning såsom bankofullväktig allmänt anseende. I sin egenskap af sdamot i kommerskoilegium var han mindre assande och tycktes ej heller med någon ärdeles förkärlek sköta detta sitt embete, vilket också när han dertill befordrades anågs hufvudsakligen såsom en belöning för jorda tjenster. Såsom talare på riddarhuset ar hr Rosenblad alltid utmärkt för den sakännedom hyvarom hans yttranden vittnade, aen saknade föredragets fängslande gåfva. Jan efterlemnar enka och en dotter. — Tillförordnade kommersrådet Brändström ärer redan vara nämnd till ordinarie komnersråd. TEATER. LONGL. TEATERN: Kotteriet, komevi i 5 akter; öfversättning frän franska pjesen La Camaraderie ou la courte chelle, af E. Seribe. MINDRE TEATERN: Döden fadder, sago-sustspel i 3 akter, med melodramer, körer och kupietter, af Aug. Blanche. (Efter en dramatiserad tysk folksaga.) Den moderna franska komediens mästerverk synas åter komma till heders på den kongl. scenen. Helt nyligen återupptogs Förtaletv, och i dessa dagar har denna fina satirs ypperliga motstycke Kotteriet för första gången framträdt på samma skådebana. Medan det första af dessa arbeten skildrar arten af det från man till man kringlöpande och derunder med en tillsats här, en tydning der utstofferade sqvallret med dess af ingen beräknade, för ingen beräkneliga följder och: verkningar, så visar Kotteriet åter huru det kan gå till att för vissa på förhand uppgjorda syften skapa en opinion om saker och personer, och huru på detta sätt medelmåttan och obetydligheten skuffas fram till makt, inflytande och anseende, under det att den verkliga förtjensten och talangen, den sanna red barheten, försmående att begagna sig af lumpna:. smygvägar för målets ernående och stolt tillbakavisande kotteriernas föraktliga allians, tränges i skuggan och måste kämpa med motgångar och vidrigbeter af alla slag. Och tyvärr finnes icke alltid i det verkliga lifvet, såsom i det Scribeska mästerstycket, till hands en kotteriernas Nemesis, som vänder deras egna vapen mot dem sjelfva och dem till trots låter rättvisa ske. Men kotterierna sysselsätta sig icke blott med den enskildes rykte och framgång, de nöja sig icke med att göra dessa af sig beroende; äfven i den politiska intrigen spela. de en vigtig rol, och den blick Scribe låter oss kasta in på detta fält är icke det minst: pikanta i hans arbete. Huru ofta är icke utgången af en votering uti en parlamentarisk församling en olöslig gåta för den undrande mängden. Hvarje parti känner och räknar på förhand sina krafter, och utgången i en viss riktning anses gifven. Nåväl, voteringsJurnan öppnas, hon Visar ett resultat alldeles: motsatt det man väntat. Och orsaken? Scribe lemnar i Kotteriet en vink om hvad som ofta är ordet till gåtan — makten har i sista ögonklicket lyckats finna ett lockbete: Hverpå otw Sher angav Auscvim lycketlkara hegärligt nappat. De verkställa en frontförändring, och utgången trotsar alla beräkninar. ; Vi stanna vid denna antydning om den tanke som ligger till grund för det ifrågavarande stycket. En redogörelse i detalj torde så mycket heldre vara öfverflödig, som arbetet redan är temligen allmänt bekant härstädes, och de, hvilka ej känna det, troligen lära begagna det goda tillälle som nu erbjudes att göra den intressanta bekantskapen. Vi behöfva icke heller orda om den mästerliga intrigbyggnaden, om den lätta och flytande dialogen; Scribes öfverlägsenhet i båda dessa hänseenden är alltför väl bekant för att behöfva framhållas. På skarpt utpräglade karakterer har här icke så mycket kommit an, men de mera framstående figurerna äro väl hållna och lemna föga eller intet öfrigt att önska äfven i detta hänseende. Spiran i Kotteriet föres af grefvinnan Csarine de Mirmont, å kongl. teatern på ett glänsande sätt framställd af fru Hedin. Rollen går i intet fall utöfver omfånget af hennes ressurser och faller fullkomligt in med hennes konstnärsriktning. Det erkännes äfven allmänt att hon i denna roll firar en verklig triumf. Mille Jacobsson sekunderar på ett värdig sätt fru Hedin uti Zo6 de Montlucars roll och delar hennes framgång, om hon än icke för mår göra henne priset stridigt. Några sce ner, der dessa båda skådespelerskor samver ka, gifvas med utmärkt fulländning. Med särdeles nöje återfinna vi hr Swartz såsom den gamle grefve de Mirmont, uti el roll af det slag, som beredde honom han första framgångar, och der han på ett så ut märkt sätt fyller sin plats. Icke mindre väl placerad är hr Hedin så som Oscar Rigaut. Hans trefliga, vi vilj nästan säga älskvärda bonhommie gör det be hagligaste intryck. Doktor Bernardets rol ligger äfvenlede ganska väl för hr Dahlqvist, som ock i hva hi) på honom ankommer bidrager till den fulländ sI ning hvarmed stycket gifves. as et, tare varda förlåtet; för hvarje annan förbry Jag ) telse kunna mildrande omständigheter andra ON VM OP Oo