Aftonbladet – 17 januari 1855, sida 2

Men jag kan icke straffa dem till lifvet, skrek Elisabeth med knutna händer. Jag har sjelf bundit mig genom mitt oförståndiga ädelmod. Ack, man kallar mig kejsarinna, och jag har icke en gång rättighet att sönderslita dem jag hatar., Och hvilken förvägrar er denna rättighet? frågade Lestocq. Hvartill hafva vi då knuten, om den icke en gång kunde sönderslita ryggen på en skönhet! Ja, hvartill hafva vi då knuten ! utropade Elisabeth med ett elakt skratt. Ack, Lestocq, ni är en förträfflig man, ni vet alltid att meddela goda råd. Åh, den sköna grefvinnan skall lära känna knuten., Ni har en dubbel rätt dertill, yttrade Lestocq, ty hon har vågat att i opassande uttryck tala om ers majestät. Gjorde hon det? frågade Elisabeth. Nå, Lestoeq, hvad straff drabbar en undersåte som vågar smäda sin kejsarinna? Det måste ni veta som känner lagarne. Säg mig alltså fort, hvad straff är det? Det står skrifvet,, sade Lestocq efter en stunds begrundande, att de, hvilka våga missbruka sin tunga till lasteligt tal om de höga majestäterna, kejsaren eller kejsarinnan, skola straffas genom verktygets förstörande, genom tungans utryckande. Och denna gång skall ingen nåd öfvas, utropade Elisabeth triumferande. Hon höll också ord; hon gaf ingen nåd. Grefve Lapuschkin och hans hustru, fru Bestuscheff, kammarherre Lilienfeld och några andra blefvo anklagade och ställda för rätta. Det blef icke svårt att öfverbevisa dem, då de ofta varit nog otörsigtiga att yttra sin tillgifvenhet för den fångne Ivan, samt förråda Åsitt förakt for czarinnan Elisabeth. De voro alltså skyldiga, och blefvo dömda — till knutstraffet, tungans utryckande och transportation till Siberien. Elisabeth benådade icke. Huru skulle hon kunna benåda dem som gjort sig saker till den svåraste af alla förbrytelser, den at skymfa henne. Hvarje annat brott kan lät