Aftonbladet – 17 januari 1855, sida 1

särmhet på några sakförhållanden och möjligheter, hvilka äro värda att moget begrundas af alla dem som önska att veta hvad de taga sig före. Att en gång. för alla, och så länge till dess segren-krönt våra bemödanden, utkämpa den stora stundande . striden mellan det genom friheten, betryggade framåtskridandet och den på aftyningoch reaktion utgående despotismen vore en. sak; värdig att framkalla alla våra ansträngningar och helga alla våra uppoffringar; men om sådan:cvore vår tanke, måste .det medgifvas att vi följa en temligen besynnerlig stråt och att vi valt oss en temligen äfventyrlig bundsförvandt, och ingen som känner de herrskande krafterna i: Frankrike och de herrskande klasserna i England, drömmer om att; sådan -någonsin. vareller någonsin skall blifva deras fritt fattade afsigt. Vij kunde möjligt nog blifva vsmedryckta, i ett sådant krig; men helt säkert skola vi aldrig gå :dertill med.-öppha ögon och afsigt; Att fäkta för Europas frälsning från. Rysslands öfverväldigande och förlamande inflytelse, art frigöra Tysklands folk genom att beröfva defar furstar den mäktiga buse i östern; genom hvårs tillbjelp,.deras undersåter hitt ls kunnat skrämmas och hållas i tygeln; att så försvaga czaren, att hans framtida politik måste blifva vidt skiljd från hans framfarna — att patrioter icke längre skola blifva förtryekta sehom hans inflytande eller tyranner hemta mod i de upprätthållandes fasorna af hans namn — äfven detta vore ett mål, tillräckligt att rättfärdiga ett krig och att göra oss stolta och tacksamma för en seger. Att utföra en strid, hvars ändamål och följd vöre en sådan revision af Europas karta, som kunde upprätthålla sig sjelj; att för alltid förhjelpa oss ifrån den österländska frågan, på ett sådant sätt som Talleyrand föreslog och Napoleon till hälften :ämnåde; att förse Torkiet med dess naturliga beskyddare och Ryssland med dess naturliga fiender och passande och varaktiga gränsvaktare genomi återupprättändet af könungariket Polen öch öfverförandet af Dopaufurstendömena till Österrike, i stället för dets italienska provinser; — till och med detta vore ett företag, som hvarken varhedråde vär tapperhet eller vårt statsmannaskap — ett mål, för hvilket vi kunde kämpa med rent samvete och välbetänkt föresåts, om också icke med hänförelse. Hvilkehdera af dessa tre ursägter för en Europeisk strid som helst kan fattas och Har sitt värde. Men att bryta en fyratioårig fred med det enda och utesfötande ändamålet att qväsa Ryssland och åt detsamma måtta et allvarsamt och förödmjukande slag; att ge Ryssländ en förmaning att Våra aktsammare och förkigtigare för framtide: och bättre välja sin stund cch beräkna sina medel; att visa Ryssland ätt det icke får äta opp Tärkiet ätnu och ätt det ej är Vår mes ning att låta det alls öppätas; ätt gå till strid för att visa att Vi icke äro rädda och icke fällna för att låtd öss ostraffadt skymfas och !lekas med; att fäkta föratt några år lä gre hålla det Osmäniska riket på fötterna och till en framtid, ehuru ej mycket aflägsen. uppskjuta ef kaåtästrof som skall åt det mom skovitiska förfrycket öfverlemina dess sköhas ste provinser med deras raska befolkning öch herrliga framtidsutsigter; att åtnöja oss med afskaffandet af karantänen på Donau och det ensamma protektoratets ersättande med ett förenadt protektorat öfver de kristne eller furstendömena; att angripa Krim endast för att vid första underhandlingen lemna det åter; att spilla vårt bästa blod på intaganidet af Sebastopol endast för att vi måtte kunna rax sera dess befästningar och segla vår väg igen, såsom vi gjorde vid Bomarsund; att inskränka våra trofeer och våra djerfva bragder till förstörande af några skepp, för hvilka man snåft skall sätta bättre i stället, och skjuta ned fästningsverk, som inom de fem första fredsåren skola vara återuppbyggda fastare och mera hotande än någonsin; att slutligen nöja oss med en förtviflad och blodig kamp, hvari vi skördat ofruktbar ära och vår fiende Slipper undan med en någorlunda betydlig skada; — detta erkänna vi skulle synas oss varå pett lamt och vanmäktigt slut,, och mycket rättfärdiga allt hvad som blifvit sagådt om krigets syndighet och oklokhet. Derföre, upprepa vi, låtom oss reda våra tankar och nöga veta hvad vi taga oss före — hvad vi ämna göra en om vi välja den rätta utvägen att göra et. i Österrikes ställning har varit begriplig Hela tiden, Vi hafva intet skäl att förundra oss öfver dess långa tvekan eller dess långa feghet. I detta land, under allt vårt hån ock vårt misstroende mot denna makt, hafva vi aldrig tillbörligt uppskattat de särskilda svårigheter och faror som omhvärfde hvarje väg den möjligen kunde gå. Den var i samma ställning .som en qvinna, hvilken har två fribesmitta denna sköna blomma. De dristigaste hofmän nalktades henne endast med vördvad; sådana ord och sådant skämt, söm så väl hehogadta rara g Arg ning VR ÖR