Aftonbladet – 15 januari 1855, sida 2

bild uppsteg i hennes själ, och rysande inom sig-hviskade hon: Ack, jag önskade att vi väl vore öfver Rysslands gränser, då först, då först äro vi fria l Så låtom oss då skynda, sade prins Ulrieh; då vi en gång uppstigit i slädan, så för osg hvaje minut närmare friheten och lyckan. Hör blott huru hornen kalla oss, Anna, de kalla oss till Tyskland. Kom, tag din son och svep in honom i din pels; och nu fort, fort härifrån ! Och prinsen lade den lille Iwan i sin gemåls armar och förde henne med sig bort. Lef väl, lef väl, min Julia ! utropade Anna i det hon uppsteg i slädan. Anna tryckte rysande sitt barn till sitt bröst och såg ångestfullt och frågande på sin gemål, som satt bredvid henne. Var lugn, var blott lugn, allt blir godt igen, sade denne leende. Raskt bortflög slädan genom gatorna, men bakom henne följde en trupp soldater, likt olycksbådande korpar som lura på rof. — Vid samma tid drog en annan beväpnad tupp igenom Petersburgs gator. . De omgåfvo med dragna sablar två väl tilltäckta slädar, hvilkas hemlighetsfulla innebåll ingen kunde utspana. Vid samma port, hvarifrån den störtade kejsarfamiljen nyss farit bort, gjorde de halt, och soldaterna ställde sig i täta leder kring slädorna, på det ingen förbigående skulle se, hvilka de voro, som stego ur vid porten. Men denna försigtighet var onödig, ty ingen ville veta något derom, för att icke sjelf göra sig misstänkt. Men om man än icke såg ditåt, så visste likväl hvar och en hvilka de fängeade voro, och om man än icke vågade att erätta det för hvarandra, så sade likväl en wvar inom sig: oder föras Miännich och Osternan inför rätta. Miinnich och Osterman, czar Peter den