Aftonbladet – 15 januari 1855, sida 2

Äfven nu erhöll budet muntligen ett nekande svar. förvånad häröfver begaf sig Jacobsson sjelf till tjenstörrättande pastorn, adjunkten Bergendahl, företedde äkarebetyget och förnyade sin anhållan. Men försäfves. Tit. Bergendahl vägrade likasom hans prinvipal gjort, att uppfylla sitt erabetsåliggande och värade tillika att gifva hänvisning till kapellanen. Atersoramen från detta besök möttes tit! Jacobsson af underrättelsen om konungens befailningshafvandes ut;ärdade ordres om handräckniovg för hans barns inställande i Qville kyrka. För att möta detta obehöriga väld afsände Jacobsson genast en skrifvelse till domkapitlet, deri han refererade förhållandet samt idagalade ati de skäl kyrkoherden Holmqvist anfört sill stöd för sin anmälan, nemligen att han först efter förgäfves gjorda uppmaningar, anmält saken till domkapitlets ätgärd, voro mot sanna förhällandet stridande, eller, säsom hr Jacobsson utäter sig, lögnaktiga, alldenstund hr Jacobsson icke från kyrkoherden emottagit en enda uppmaning,, då icke gerna det muniliga svaret till budet, som förde brefvet, kande betraktas såsom sådan. På grund af denna tit:i Jacobssons anmälan infordrade domkapitlet under den 26 Juli kyrkoherden Holmqvists förklaring, och gaf tillika genast befallning till pastorsembetet i Qville att infinna sig i Jacobssons hemvist, för att der döpa hans barn, hvarjemte naiurligtvis tillika den hos kronobetjeningen anbefallda inställningsåtgärden inhiberades. Då pastorsembetet nu icke längre kunde undan: draga sig att verkställa det omtvistade barndopet, ville man. dock vid befallningens utförande ädagalägga ett märkligt prof på den kristliga kärlek som af föregående handlingar visat sig utmärka samma embete. En vacker norgon kl. 6 infann nemligen pastors adjunkten i tit. Jacobssons hus och fordrade att dopet skulle genast verkställas; i annat fall komme det att inställas. För att undvika allt vidare uppskof tillkallade hr Jacobsson ett par arbetskarlar såsom vittnen och dopet utfördes. Då Jacobsson anhöll att hans hustru måtte vid samma tillfälle blifva kyrktagen, vägrades denna begäran af själasörjaren, på den grund att detta ej var honom af domkapitlet ålagdt. Härmed slutar sjelfva den ifrågavarande affären; men såsom ett icke ovigtigt appendix till densamma räkna vi kyrkoherden Bolmqvists förklaring, som inkom till domkapitlet först den 23 Augusti, oaktadt domkapitlet den 26 Juli ålagt kyrkoherden att inkomma med samma förklaring inom fjorton dagar från delfäendet af domkapitlets befallning. Förklariogen gär ut på att visa, det kyrkolagen fullkomligt berättigat kyrkoherdens förfarande att vägra infiona sig i Jacobssons hus och att begära handräckning, då denne dröjde öfver -åtta dagar med barnets inställelse. Om barnets sjuklighet hade han ej hört talas. Beskyllningen rörande lögnaktigheten i afseende å uppmaningarne bemöttes dermed att Jacobsson genom budet fått en uppmaning (som dock blott var en) att föra barnet till kyrkan, dervid kyrkoherden yttrar sig på följande, för en prestman föga värdiga sätt: Lagen säger icke under hvilka former en dylik tillsägelse skall lemnas, endast ati den sker i godo, och visserligen skulle högvördige domkapitlet kunna tänka sig det fall säsom möjligt, att enfaldigheten eller dumdristigheten fordrade det en pastor i full presterlig skrud, ätföljd af kyrkans betjening, afgåfve en dylik uppmaning, hvartill likväl ingen prest lärer beqväma sig.n Att ställets komminister icke vågat i strid mot kyrkolagen lemna dåen äskade embetsätgärden, anser kyrkoherden vara ett handlingssätt, som skall tillvinna honom sina böga förmäns bifall. Slutligen förbehåller sig denne själasörjare, som borde föregå sin församling med föredömet af kristlig fördragsamhet och försonlighet, öppen rekonventionstalan mot Jacobsson, hvilken ban kanhända skulle anhänvgiggöra vid vederbörlig domstol. Till sist upplyses att Jacobsson den 19 Juli sjelf gifvit sitt barn nöddop, till följd af hvilket förhäilande kyrkoherden söker sätta domkapitlet i ett dilemma, hvilket han sjelf ej mäktar inse huru den skall 1ösas; men förmodar att högvördiga domkapitlet, som vida bättre ån jag (Holmqvist) förstår svära lagfrågor, skall med lätthet utreda det uppgifaa förhållandet, samt äfven gunstigt lemna upplysning, huruvida jag dristar att framdeles gå tillväga på pyssnämnda sätt. Det hänfulla i detta sista yttrande passar väl tillhopa med kyrkoherdens föregående handtingssått, men strider, likasom detta, om det ock blir juridiskt oantasteligt, så mycket mer mot den anda, hvari en kristlig själasörjare borde tala och verka, derest han vill följa sin Mästares lära och föredöme och vara värdig sitt höga kall. Hvad kyrkoherdeu Holmqvist angör, öfverraskar ett sådant handlingssätt så mycket mer, som man haft anledning att iro att, om han ock bekäcner den puseyitiska grenen af lutheranismen, hvari det s. k. läseriet -på denna ort mest framträder, hos honom det andliga högmodet ej skulle ha hunnit qväfva alla känslor af kristlig kärlek och sann kristlig tro, dena tro nemligen, som icke allena är förståndets, åsigtens, anslutning till en gifren dogm, utan karakterens, hjertats, lefvande förtröstan, hängifvenhet och ödmjokhet. Det är denna sednare tro, som visar sin frukt i geraingarne, under det att den förra ensam visat sig alltför väl kunna stå tillsammans med den hjertats hårdhet och med det andliga högmod, som man mången gång fianer hos anbängarne af den papistiska sekt, hvilken i kyrkoherden Holmqvist räknat en af sina hafvudmän eller rättare sagdt påfvar. Den ins. som upplagat föregående beklagliga handlingssätt å kyrkoherden Holmqvists sida, anför tillika, att samme hr Holmqvist blifvit till vederbörligt forum instämd för en mängd tjenstefel, såsom oskickligt uppförande i kyrka och på husförhör, vågrade sockenbud m. m. Vi hafva äfven hört desss stämningar omtalas, men hafva ej velat draga ärendena inför offentligheten, förrän de blifvit närmare utredda. Det föregående har emellertid gifvit en väckelse, att ej låta saken falla i glömska. TEATER. KONGL, TEATERN: Wermlänningarne; vall Hebbes ahnt