Aftonbladet – 13 januari 1855, sida 3

hyllning, då svällde hennes hjerta af en stolt fröjd, och blickande på det undergifna folket hvars herrsksrinna hon var, jände hon sig öfverväldigad af en häftig rörelse. Jag vill vara detta folks moder,, tänkte hon, ,jag vill älska och skona, jag vill endast handla mildt och rättvist. Detta folk skall icke förbanna, utan välsigna mig., Och eftergifvande för denna sitt hjertas första ädelmodiga känsla, reste sig Elisåbeth från sin tron, och med till himlen höjda händer svor hon en hög och helig ed, att vara sina undersåters moder, en moder som, om hon måste straffa, dock aldrig skulle glömma att skona förbrytarens lif. Ingen, huru stor hans förbrytelse än må vara, sade hon med allvarlig ton, ingen skall, så länge jag sitter på denna tron, blifva -bestraffad med döden. Dödsdomarne äro från denna dag afskaffade i mitt rike. Jag straffar brottet men skonar förbrytarens lif. Då Elisabeth hade förkunnat denna sin vilja, genljudade salen åter af ädlingarnes fröjderop, — man andades lättare, man höjde sitt hufvud stoltare och friare. Sedan årbundraden hade den allsmäktige czarens ord liksom ett Damoclessvärd hängt öfver ryssarnes hufvuden; nu, sedan det var borttaget, syntes det dem, som kunde de förlita sig på en längre lefnadsbana. En blick, ett leende, ett oöfverlagdt ord hade ofta varit tillräckligt, för att leda till bålet eller schavotten. Hvad under då, att nu, då denna fara var undanröjd, man högt jubilerade af glädje, och nedkallade himlens välsignelse öfver den ädla, barmhertiga kejsarinnan. Och under det att deruppe i den lysande tronsalen adeln och rikets store prisade sig lyckliga, stod folket i täta skaror nedanför palatset och skådade nyfikna upp till dess fönster, under det de med förvåning hörde de