Aftonbladet – 13 januari 1855, sida 3

få se de båda syskonfolken åter förenade. Bland de svenska officerarne har hans militäriska anseende varit sådant, att man till en god del kan skrifva på dess räkning det stora i inflytande han egt i politiska frågor på riddarhuset. Generallöjtnant Carl Gustaf Löwenhjelm, för närvarande generalbefälhafvare i 3:dje militärdistriktet, åtnjuter inom armåeen stort anseende för bravour. Han är född 1790, således 65 år, men vid full kraft. Under de sednaste svenska fälttågen utmärkte han sig genom mod och djerfhet och är äfven innehafvare af en medalj för 1812 års fälttåg. Huruvida han är mäktig den lugna besinning, som erfordras för en härförare, torde vara oafgjordt. ; Generallöjtnant Akrell är utan tvifvel en kunskapsrik militär. Såsom officer itopografiska kåren, hvars chef han nu är, har han hkväl föga kunnat förvärlva manöverfärdighet, en sak som är af yttersta vigt för hvarje general en chef. Såsom generalstabschef skulle säkert generallöjtnant Akrell förvärfva sina åa hår ny ära, ifall icke hans ålder, han r redan 75 är, och hans rang jemförelsevis till den som blir öfverbefälbafvare derför lade hinder. Bland generalmajorerna finnas fiera, hvilka äro ansedda som förhoppningsfulla anförare, och som utan tvifvel med bravour skola fylla sin plats, men ändamålet med denna uppsats är icke att uttala någon önskan att den eller den må anförtros ledningen afsvenska armene Generaladjutanterna synas alla, utom chefen för Kronobergs regemente baron C. äH. Wrede, stå qvar i armåen blott för sitt nöjes skull. Om än de fyra decenniernas fred haft till följd, att vi nu lida brist på bepröfvade härförare, så tyckes likväl ingen ega rätt att förutsätta bristande förmåga hos vårt generalitet, ehuru höget få individer varit i tillfälle att ådagalägga sintalang. Historien har mångfaldiga exempel på fältherrar som varit liksom födda dertill. Många af de största generaler såsom Gustaf Adolf den store och Napoleon den store, som båda gjorde revolution i taktiken och äro krigshistoriens heroer, hade föga kri1 gareerfarenhet då de ännu helt unga öfvertogo ledningen af armåernas operationer. Utan att vilja smickra oss med hoppet att inom svenska armeen nu något med dem jer förligt militäriskt sekularsnille skall framträda, torde vi dock utan förmätenhet kunna antaga, att vi ega, hvad vi efter så lång fred I kunna skäligen göra anspråk på, och att kri1 get nog skall framkalla anförare som kunna leda vära trupper i striden på ett för fäderneslandet tillfredsställande sätt. Hvad våra staber beträffar, så äro de så väl utrustade, att i detta fall knappast något torde återstå att önska utom sjelfva krigsvanan. Officerarne i de särskilda staberna äro raska män med goda kunskaper, så att adjutantsoch kansligöromålen hafva all utsigt att blifva väl ombesörjda. Men vid fråga om den del af befälet, som närmast skall föra truppen i elden företer sig för den oinvigde åtskilliga betänkligheter. Icke som skulle man på något sätt vilja sätta i fråga dessa officerares tapperhet eller insigter. Tvärtom! Man kan vara öfvertygad att! de utgöra ett vackert urval af allt hvad ian-: de haft synnerligen utmärkt för lust och fallenhet för krigarståndet, att de med gladt mod I skola kasta sigi striden för fäderneslandets och rättvisans sak, och att de skola göra det med stöd lika mycket af intelligensens mäktiga häfstänger som af det svenska krigarlynnets : omedvetna drifter. Men till följe af antalet af för fältlifvet användbara ofticerare torde betänkligheterna kunna ha skäl för sig. Kanske är detta blott Marthas bekymmer, och ingen skulle heldre se det, än den somj skrifver dessa rader. När det är fråga om något så allvarsamt som Sverges ära, dess söners lif, dess härs tjenstbarhet, så torde det likväl icke anses för mycket anspråksfullt om man önskar att få detta vigtiga ämne klart och tillfredsställande upplyst, och läsaren skulle säkert med mycket större nöje i Svenska Tidningen finna en upplysning härom, än en redogörelse för det rent tekniska vid belägringar, en upplysning som kunde häfva farhågor, hvilka grunda sig på följande förhållanden: Bland 53 i rangrullan upptagne öfverstar äro 43 födda på 1700-talet; af de öfrige 101 är den yngste redan 42 år gammal. Bland 70 öfverstelöjtnanter äro 36 födda på 1704-talet, den yngsta af de öfrige redan 40 år, 2 födda 1813, och 2 år 1810. Bland 142 majorer äro 46 födda på 1700talet; blott 6 äro vid 40 års ålder eller der1 och endast 9 andra äro på denna sidan år. Huru många af dessa kunna nu anses vara män med den rörlighet och kraft, att de kunna såsom regementsofficerare uthärda ett fälttågs mödor och ansträngningar, att de kunna med tillräcklig hastighet följa med på forcerade marscher, vid snabba manövrer eller stormkolonners häftiga framrusning? Nog kunnas de så länge de orka hänga på hästryggen följa med truppen, men huru fatigerande måste det icke vara för en stor del, som redan äro gubbar, att länge sitta till häst. Om man ej misstager sig, har ingen fått taga beväringslegd som varit 36 år fylda, och hvilken skillnad måste det icke vara i det mått af. rörlighet som man fordrar af en soldat till fots, hvilken marcherar i led och rote, och en officer, som än skall vara i teten, än på flankerna eller i queun af sin brigad eller bataljon , skall visitera, rekognoscera och Gud vate hvad allt rmara I