Aftonbladet – 13 januari 1855, sida 3

Anna Leopoldownas ädelmodiga sorglöshet hade gynnat henne. Några få bundsförvandters ränker och list hade banat henne vägen till tronen. Hon hade blifvit kejsarinna emedan Lestocq ledsnat vid att vara lifmedikus hos en fattig prinsessa, emedan Grinstein ansåg sitt stånd som underofficer alltför ringa, och emedan Alexis Razumovsky, den fordne chorsångaren vid kejserliga kapellet, önskade att till sitt namn lägga en fursteeller åtminstone en grefvetitel. Folket, dess önskningar och behof hade med allt detta intet att skaffa. Då Petersburg vaknade, hörde det med förundran talas om den nya revolutionen. Från mun till mun flög den underrättelsen: Vi äro icke mer kejsar Iwans undersåter, utan kejsarinnan Elisabeths. En ny dynasti har uppstått, och vi få svära en ny trohetsed.n I början vågade blott några få att offentligen utbreda denna nyhet, och för dessa få ryggade man förskräckt tillbaka; det var farligt att åhöra hvad de sade, och man flydde utan att svara dem. Men då ryktet utbredde: sig allt allmännare, då man icke mer kunde tvifla på sanningen af den uppgiften att regentinnan och hennes son voro afsatta, samt Elisabeth bestigit tronen, då förbyttes åter ängslan och tvifvel till glädje, och man hörde endast fröjderop. Regentinnan Anna Leopoldowna, hvilken man ännu i går välsignade, förbannades i dag, under det man högt jublade för den nya kejsarinnan, hvars maktlöshet man ännu i går medlidsamt beledt. För tredje gången under loppet af fjorton månader hyllade man den herrskare som undanträngt sin föregångare; och hvarje gång visade sig samma fröjdebetygelser, samma slafviska ödmjukhet, samma likgiltighet för den störtade, samma lof åt den som segrat. Och då Elisabeth såg sig föremål för denna