Aftonbladet – 13 januari 1855, sida 3

Varlt Dacd 1 nagon JlakKUnNnDS, Ulom 1 lopgratvarne. ans (Insändt.) Vid bläddring i armeens rangrulla för år 1854. Då nu mången anser påtagligt och andra hålla sannolikt, att fådernesl ndets ära och intressen fordra det Sverge under ingångna året lemnar sin neutrala ställning för ait åter en gång låta sina söner deltaga i krigets blodiga arbete, så lemnar den sednast utkomna rangruljan en god ledning vid tankarne på vårt armebefäls tillstånd och krigsduglighet. Intet ämne synes i en sådan tid vara vigtigare för såväl regeringens som folkets eftertanka, än frågan om det blifver oss möjligt att på krigets tammelplats upp:räda värdigt svenska härens minnen och det hjelterykte som alltid åtföljt dess fanor. Man kan ej befara att vår nation vanslägtats, att dess mod och fallenhet för krigets värf minskats. Alltid då unga svenskar under Je sednare åren uppträdt i främmande makters aktiva armeer, hafva de der höfdat let gamla svenska ryktet för mandom och tapperhet. Vid Antwerpen, på Pyreneiska halfön, i Algier, i Slesvig hafva unga svenskar visat sig såsom värdige individer af den nation, som bland flera andra segrar erinrar sig dem på Brunkeberg, vid Lhode, Leipzig, Lech, Litzen, Wittstock, Chemnitz, Breiteneld, Warschau, Halmstad. Narwa, Clissow, Gemanerthoff, Holofzin, Helsingborg och de många under sednaste krigen i Finland och Tyskland. Men för en armås krigsduglighet fordras vida mer än mod. Den beböfver skickligt befä, öfning och en materiel som motsvarar nutidens krigskonst. Hvad materiellen beträffar, har man rätt att änta att krigsförvaltningen, med de medel som ständerna så frikostigt ställt till dess disposition, under den långa förberedelsetiden au gjort allt hvad man fordrar af män, som göra anspråk på alt inom och utom landet :ga anseende för vidsträckta kunskaper och goda insigter i facket. Härens öfning åter lörer, med svenska soldatens naturiiga håg och fallenhet för militä riska sysselsättningar, dels redan vara, såvidt i fredstid ka: åstadkommas, fullbordad, dels snart blifva det vid de exercitier som komma att företagas omedel arligen efter sammandragningen, i fall sådan verkligen inträffar. Den egentliga krigsvanan kan aldrig förvärfvas förr än efter elddopet. Frågan om befälet sönderfaller i flera. Öfverbefälet, armåe-, kåroch fördelningscheferna utgöra en afdelning, staberna en annan, och slutligen de officerare som närmast föra truppen i elden en tredje. För den högsta ledningen af en armås eller en detascherad större kårs operationer fordras utan tvifvel omfattande kunskaper och videträckt erfarenhet. Hvad de teoretiskt militäriska studierna beträffar, torde vårt generalitet vara såväl utrustadt som något annat. I fråga åter om den praktiska erfarenheten. äro vi tyvärr ganska illa lottade och kunna icke annat vara efter 40 fredsår. Rangrullan upptager 1 general, 4 generallöjtnanter, 20 generalmajorer och 5 generaladjutanter. ) Den förstnämnde är 84 år gammal och dessutom fästad såsom Sverges gesandt vid franska hofvet. Den bravour excellensen general Löwenhjelm visade isin kraftigare ålder skulle säkert gjort honom till en af hären med glädje mottagen öfverbefälhafvare, om hans år och helsotillstånd sådant tillåtit, men nu har fosterlandet ingen rätt att ålägga den gamle höfdingen krigets strapatser; så mycket mindre som han ännu i lifvets sednaste afton i andra lika maktpåliggande värf tjenar sitt land och sin konung med oförtröttadt nit. De fyra generallöjtnanterna äro excellensen grefve Carl Axel Löwenhjelm, hr J. P. Lefren, grefve Carl Gustaf Löwenhjelm och hr Carl Akrell. Generallöjtnant Carl Axel Löwenhjelm är född 1772, således 82 år gammal, och har derföre samma rätt som fränden i-Paris att slippa fältlifvets mödor. Generallöjtnant Lefren är visserligen också kommen till åren — han har tillryggalagt sina 70 år — men vid hans alltjemt utmärkta vigör må ingen säga, att han ännu visat sig lastgammal. På en gång t. f. president i krigskollegium, generalbefälhafvare i 4:de militärdistriktet, öfverkommendant i Stockholm och chef för konungens stab, har han ännu under sistförlidne året i sina mångfaldiga tjenstgöromål visat en arbetskraft som satt hans underordnade i förvåning. Det är visserligen sannt, att han icke i krig fört befälet öfver någon betydligare kår, men under sin tjenstgöring vid staberna har han varit i tillfälle att förvärfva erfarenhet, och såsom författare i militärämnen har han tillvunnit sig ett värderadt namn såsom kunskapsrik oilicer. Skulle krigsteatern blifva förlagd till Finland, så har generallöjtnant Lefrån dessutom såsom infödd finne den förmånen att der vara känd och aktad, och svårligen kan någon i svenska hären hafva bättre kännedom om lokalförhållandena derstädes, eller med mera sakoch lokalkännedom bedömma Sveaborgs och de öfriga finska fästenas ställning med afseende på anfall och försvar, liksom ingen lärer varmare än han önska att 4) De kungliga personerna upptagas här ej i räknin