Aftonbladet – 13 januari 1855, sida 2

döda min son, haf förbarmande med honom.p Rysande vände sig Elisabeth bort, hon kände sitt hjerta sönderslitas, och hade icke styrka att svara. Lestoeq vinkade soldaterna och befallde dem att bortföra förräderskan Anna Leopoldownavw. Trettio soldater bemäktigade sig regentinnan, som lugn och stolt lät bortföra sig. 1 korridoren mötte dem en annan trupp, som förde regentinnans gemål, prins Ulrich, och Annas älskling, Julia von Mengden. vAnna, utropade prinsen smärtfullt. Ack, att du hade följt min varning. Hvarföre gjorde jag icke, trots din befallning, hvad jag hade bordt göra! Jag ensam är skulden till denna olycka. Ingen bär skuld derför, utom jag allena, sade Anna lugnt. Förlåt mig, min gemål, förlåt mig Julial Nedkomna till de i beredskap stående slädorna, upplyftade man prinsen iden ena, och regentinnan tillika med Julia i den andra. Ah, sade Julia, läggande sin arm om Annas hals, vi skola åtminstone lida tillsam-mans. Anna lutade sitt hufvud emot väninnans axel. Gud är rättvis och god, sade hon; haa straffar mig för min brottsliga kärlek, men skonar nådefullt den som jag. älskar. Julia, när du en gång blir fri och återser honom, bringa honom då min varma helsning och säg, att jag evigt ekall älska honom, att min sista suck skall blifva en bön för honom. Jag kommer aldrig att återse honom, frambär till bonom mitt sista farväl. Julia gret bittert, och fast omfamnande Anna, sade hon: Nej, de skola icke våga att döda dig!,