Aftonbladet – 13 januari 1855, sida 2

nerhet en hos oss ovanlig praktisk musikalisk rutin. I dramatiskt hänseende deremot röjes ännu någon osäkerhet uti att träffa den rätta tonen, att finna grundfärgen: den romantiska, ridderliga karakter, som borde genomgå det hela, framskimrar blott i några enskilda nummer. Denna osäkerhet har förledt kompositören att stundom anslå den modernt italienska och franska, stundom ock den Spohrska tonen m. m., och sålunda saknar man här icke stilar, men stil. Violetta, hufvudrepresentanten för det fantastiska ieeriet, är nästan blott ett modernt koloraturparti, ej rikt på karakteristik, men outtömligt på kadenser, lika tacksamt i vokalt som otacksamt 1 dramatiskt hänseende. (Dock lärer denna kadenslyx ej från början legat i kompositörens plan.) Detta allt hindrar åhörarens fantasi att, så som sig borde, väckas och illuderas, samt försvagar till någon del operans totalverkan. Fruktande att trötta, har kompositören icke genomfört ett par ganska vackra satser i första aktens början, under det han i de båda sista akterna nog mycket förlängt en och annan af mindre intresse). Dessa brister härleda sig mindre från felande förmåga än från en ännu ofullkomlig teaterraxis, den kompositören ock i en provinsstad haft svårt att fullkomna, och hvilken stundom låtit honom förbise den öfvervigt som den dramatiska sanningen bör hafva öfver blotta accessoirerna, och att dessa vinna en fördubblad effekt, då de sättas i förbindelse med den förra. Icke dessmindre ega vissa nummer en Liflig tidsoch lokalfärg som, spridd öfver det hela, skulle skänkt verket ett högt värde. Dessa äro, introduktionen (som blott är alltför kort) med sin sköna och luftiga instrumentation; den vackra serenaden jemte Tristans romans i första, samt Isoldes romantiska bolero i andra akten: de båda sistnämnde numren träffa isynnerhet ganska lyckligt en viss ridderlig medeltidston. Detta inträffar i ännu högre grad vid den särdeles karakteristiska melodien till gåttydningen (Gaston) i sistnämnde akt. Här bör ock nämnas Tristans sång vid uppgifvardet af gåtan, med sitt intressanta fagottackompagnement, samt den originella duetten mellan Lancelot och Coralina i sista akten, operans enda komiska nummer. Partier af mindre dramatisk färg men likväl musikaliskt intresse äro Tristans rondo i andra, duetten mellan Gaston och Coralina i tredje akten, som endast har en nog stark italiensk kolorit; terzetten med sitt vackra blåsinstrument-ackompagnement, samt qvartetten i samma akt. De flesta öfriga numren äro mera modernt-vanliga. Utan att röja en egentligen ny uppfinning (fastmera äro reminiscenser ej så sällsporda; eger musiken nästan alltigenom ytande och sångbar melodi, och öfverhufvud äro samtliga sångpartierna särdeles väl beräknade pä rösten i allmänhet och synnerligast för den vokala individualiteten hos dem för hvilka de skrifvits. Instrumentationen förtjenar en särskild uppmärksamhet: öfverallt god, stundom mästerlig, bidrager den väsentligen till musikens bästa effekter. Om Violetta ej är fri från de vanliga bristerna hos ett förstlingsverk, så eger den dock äfven förtjenster, sällan funne hos ett sådant, och betydande nog för att gifva det grundade anspråk på allmänhetens uppmärksamhet och deltagande. Sångarne ådagalägga ett allmänt nit och intresse, och operans utförande är ganska förtjenstfullt. MI Michal visar sig såsom en ypperlig representant af den fioriturälskande blomsterdrottningen och utför partiet med vanlig virtuositet. Dock borde hon visa mindre allvarsam grämelse öfver den bortstulna kyssen; också detta äfventyr är blott en pröfning och hennes list bör genomskimra. Afven hr Itrandberg bar gjort den bepröfvade riddaren ull föremål för ett flitigt studium, ehuru vi serna skulle önska honom mera liflighet; fru Strandberg, ehuru eljest ej egnande sig för majestätiska roler, visste att sammansmälta värdigheten hos Isolde med en viss skalkaktig friskhet, som här är fullkomligt på sin plats; och hr Walin är en Tristan med ädel hållning och fin courtoisie, samt sjunger paret con amore. MIL Sällström har uti Coralina ett ganska tacksamt parti, det hon återger rätt lifligt, och hr Lundbergh ger i sång och spel den något styfmoderligt behandlade Lancelot så mycken hurtighet och godlynthet han vidtål. — i balletterna ådagaligga fruarna Törner och Sundberg samt hr Theodore sin vanliga utmärkta skicklighet. Operans uppsättning är vårdad och glänsande; det hedrar styrelsen att äfven åt inhemska produkter egna samma omvårdnad som åt utlandets. Kostymerna äro lika rika som smakfulla, och i slutscenen har hr Roberg uti en praktfull dekoration, på en gång fantastisk och harmonisk, gifvit ett nytt prot på sin utomordentliga talent. Mindre teatern uppförde i går afton Topeli skådespel Regina von Emmeritz med till ena del ny rollbesättning. Titelrollen spelides nu för första gången af mlle Kindahl. Denna skådespelerska har förvärfvat sig ett betydligt välde öfver sin mimik och förstör att inlägga mycket behag och uttryck i gester och haållniog. Hennes stumma spel i första akterna af Regina von Emmeritz lyckades också ganska väl. Uti deklamationen i dessa samma Punta altar vicvada crm doramant fXr hanna Br