Aftonbladet – 13 januari 1855, sida 2

ket hon nu stod i begrepp att vedergälla med det svartaste förräderi. Lestocq, hvars skarpa blick alldrig lemnade henne, gissade hennes tinkar och hennes obeslutsamhet. Sakta hviskade han några ord i Grinsteins öra, och åtföljde af trettio grenadierer gingo de till innas sängkammardörr. En enda ryckning öppnade denna dörr, och med ett vildt skr: störtade soldaterna fram till rängen der Av.na Leopoldowna hvilade. Med ett ångestrop flög Anna upp ur sin sömn, och rysande såg hon sig omringad af hånande krigare, hvilka med råa ord befallde henne att stiga upp och följa sig. Knapt lemnade man henne tid att kläda sig. Men Anna blef åter lugn och sansad. Hon visste att hon var forlorad, men hon var för stolt att gråta eller beklaga sig. Jag ber blott om en enda nåd, den att få tala med Elisabeth, sade hon högt. Jag skall göra allt hvad ni befaller, jag skall: följa er hvarthän som helst, låt mig blott förut få se er kejsarinna Elisabeth. Elisabeth, som stod nära dörren hade hört dessa ord, — och eftergifvande för en ofrivillig hjertats rörelse stötte hon upp dörren och stod på tröskeln till Annas rum. Ett matt leende öfverflög Annas drag då hon blef Elisabeth varse. Ah, så kommer ni till mig, Elisabeth, sade hon i en förebrående ton, i det hon betraktade prinsessan med stolta blickar. Elisabeth kunde icke uthärda dessa blickar, hon sänkte sina ögon till marken. Anna Leopoldowna log ånyo. Hon var besegrad, men i detta ögonblick stod hennes besegrare framför henne rodnande af blygsel, i sin tur af henne besegrad. Nu erinrade sig Anna sin son och med sammanknäppta händer sade hon i en bedjande ton: Elisabeth, låt icke