Aftonbladet – 13 januari 1855, sida 2

riddar Gaston de Carmajeul. Alla vilja pröfva honom, ej blott i trohet och ståndaktighet, utan ock i konsten att lösa gåtor, och saken är ingalunda att leka med, ty det gäller lifvet. Förhållandet är nemligen att en viss blomstergudinna, Violetta, förälskat sig i vår riddare och, för att någorlunda egalisera partiet, förvandlat sig till en blomsterflicka vid den vestaliska drottning Isoldes hof i Provence, der hennes älskare äfven vistas. Saken går dock ej så lätt, som man skulle tro. I blomsterriket nnes nemligen en lag, som förbjuder hvarje : ktenskap mellan en dödlig och en odödlig, såvida ej den förre genom ojäfaktiga trohetsprof gitter styrka sin värdighet dertill. 1 jorderiket åter, i Provence, gifves en annan lag, som med döden bestraffar hvarje kyss, stulen från en flicka, såvidt ej delingventen förmått lösa en honom förelagd gåta. Man inser lätt vådorna af en sådan lagstiftning; också fastnar vår riddare riktigt båda gångerna, och de äfventyr han derföre måste utstå, utgöra pjesens imbroglio. Riddarens första åtgärd är nemligen att bryta mot det stränga budet, och Violetta, som tar detta värre än man rimligen kunnat tro, inberättar ofördröjligen förloppet hos drottningen, som också riktigt dimmer honom till att gissa en gåta eller dö. Härmed slutas första akten. I den andra inser han, efter många fruktlösa försök, sin oförmåga att lösa knuten, och skulle hafva spart hr Berens mödan att komponera tredje akten, om icke Violetta ännu i rättan tid skänkt honom en rcs, inneslutande det ominösa ordet; hon ville med hela saken nemlicen blott anställa en liten tentamen med sin blifvande hälft till den förestående pröfningen. Sedan han sålunda med knapp nöd undgått denna frestelse, väntar honom en ny. Violetta tycks nemligen anse öfverflödigt att vidare fresta den hårdt bepröfvade; men mörkrets makter äro af annan tanka och förvandla, under en infernalisk fackeldans, den arma gudinnan till en stadig matrona, ty endast om denna metamorfos ej förmår rubba hans trohet, anses han henne värdig. Denna gång kommer honom ingen till hjelp, och i tredje akten ser det bedröfligt ut med vår hbjeltes ståndaktighet. Emellertid hemställer Violetta t:ll honom, huruvida ej en person med hennes anda vore att föredraga framför en som blott eger hennes yttre, ty valet deremellan står honom fritt; detta förnuftiga resonnement understödjer hon med en ståtlig praktkadens, och ett så vältaligt argument låter ej motstå sig. I samma ögonblick förvandlas gumman till blomstergudinna och hyddan till en praktfull sal i hennes slott — det sista profvet är lyckligen öfverståndet. D.ottning Isolde sjelf, som åhört alltsammans, finner saken så treflig, att hon ger sin vestalrol på båten och sin hand åt en hertig Tristan, som länge suckat efter den. Det in pleno församlade hofvet utbrister i en glädjekör och äfventyret är slut. Äfventyr ur feeriverlden äro, som man vet, i allmänhet tacksamma ämnen för musikalisk komposition, och äfven det närvarande är långt ifrån att utgöra den sämsta bland moderna operalibretter. Det har den hufvudförtjensten att medgifva anbringandet af en viss musikalisk grundfärg, sc:n, lyckligt träffad och fasthållen, aldrig låter en opera falla, men väl utgör det egentliga -ilkoret för dess dramatiska egenskap, grunde: för dess enhet, källan till dess gedignaste cffekter. Huruvida kompositören lyckats häruti, skola vi framdeles undersöka. Mot pjesens plan och komposition, äfven såsom operalibrett, kan man deremot göra väsentliga invänd ningar. De båda större momenterna, Gastons trohetsprof och hans gätlösning, äro alltför löst sammanlänkade, och den sednare är egentligen blott en episod, som hämmar hufvudhandlingen och splittrar intresset. Derjemte är det för vår tid nära nog omöjligt att träffa den ton af trohjertad natur, som råder i gamla tiders sagor: framställningens naiva oskuld öfvergöt det puerila med detta förtrollande behag, som ingen konst kan bereda; man berättade bona fide, man trodde sjelf och förmådde dermed äfven höraren att tro. I vår otrogna tid deremot tror hvarken berättaren eller åhöraren, och den sentimentala tonen är ett klent surrogat för det naiva naturspråket. I dettas ställe har deremot trädt ett annat element, det enda som ännu förmår förvara medeltidens fantastiska sagoprakt i oförminskad friskhet, om ock ej i samma naivetet: vi mena denna fina ironiska åder, som i innerlig sammansmältning med den fantastiska andan ej upphäfver, men ger ett nytt, lefvande behag åt den romantik som utgör lifsprincipen i det hela. Detta element sakna vi hos Violetta,, hvars sentimentalitet icke ersätter det felande. Violettas grämelse öfver den bortstulna kyssen, den allmänna uppståndelsen deröfver 1 land och rike, förefaller nästan löjlig och är för den arma Gaston säkert den svårlöstaste gåtan bland alla. Och likväl låg ett ironiskt ämne så nära, nemligen uti Coralina (en blomsterflicka) och ännu mer uti Lancelot (riddarens väpnare), som såväl egna sig till komiska reflexer af de båda hufvudpersonerna, men hvilka nu äro nästan betydelselösa. Detta skulle äfven beredt tonsättaren tillfälle att utveckla mera mångfald, mera kontrast; emellertid återstå många lyckliga momenter, hvilka för den musikaliska behandlingen innebära ett ganska fördelaktigt stoff. Vi vilja tillse huru tonsättaren begagnat dem. Hr Berens har med Violetta debuterat såRe KL Ar tt RAL ve